Går med osäkra ben genom helgen, ska klara av en timme i taget, försöker hålla hjärnan i schack. Mannen är borta över helgen och min dotter är här. Ska se efter mig. Jag vet inte om jag värdesätter det ordentligt. Jag känner mig påpassad. Jag är svår att leva med. Jag har massor med tvångsmässigheter för mig. Det står klart när de är här. Kanske borde jag vara glad att någon orkar överleva en helg med mig. Kanske vore det dåligt för mig att vara ensam hela tiden. Så jag inte kan leva ut mitt obsessiva jag.