Läkartid

Jag har fått tid - till centrumchefen, överläkaren, professorn - på psyk om några veckor. Och det gör mig jättenervös. Försöker skriva ner vad jag vill prata om. Ska inte göra mig till världens bästa friska hurtbulle. Vara den jag är.

Kroppen gråter

Idag har det gått lite bättre att jobba. Idag har jag åtminstone pratat. Idag orkar jag skriva några rader här. Jag har legat mycket av tiden. Legat i sängen och stirrat i taket och utan muskler i kroppen till att orka resa mig upp. Faran är inte över men jag lever och har inte gjort mig illa - än. Jag får sota för att mina föräldrar har varit här. Jag klarar inte av att de kommer. Att jag aldrig lär mig det.

Äntligen fredag!

Hjärnan är helt förvriden känns det som. Jag uppfattar saker fel, känner mig trög och utan koordination. Glömmer ständigt hur jag gör saker. Kan borsta håret för att några timmar efteråt inte veta hur jag ska hålla borsten. Min hjärna är som ett äggskal känns det som. Tomt och öde. Fragile.

Idag kommer annars mina föräldrar på besök. Det ska bli skoj/hemskt. Jag har bestämt mig för att vara en stark, stolt, rakryggad kvinna i mina bästa år som tål vad som helst = superkvinnan. Jag ska inte böja rygg, skära hål på armen, gråta. I allafall inte idag/imorgon - så får jag bryta ihop på söndag istället. :)

Sitter på jobbet och har hållit på med papper hela dagen = hemskt tråkigt. Ska vara tacksam att jag har ett jobb, men måste klaga lite och hata jobbet i allafall. Har nu fikat i 30 minuter. Tre koppar kaffe. Måste dricka lite vatten också så jag inte torkar ut. Kul det skulle ha varit om jag blev till ett russin - ja det kanske jag blir i allafall eftersom jag nått medelåldern och lär rynka ihop vare sig jag vill eller inte.

Jag visste inte

Jag visste inte att dessa känslor fanns i mig, men här sitter jag efter avslutad terapi-session idag i tårar - jag gråter och är helt slut, det finns ingen kraft kvar i mig. Att gå i terapi är oerhört psykiskt krävande, jag är helt utmattad och ledsen.

Semester!

Sista mötet idag hos min KP (fast hon lär väl ringa imorgon), och det känns SKÖNT! Paus både för henne och mig i några veckor. Helt underbart. Om det skulle vara något ringer jag väl psyk-akuten eller min arbetsterapeut. Men det ska inte vara något. Jag hoppas jag kan njuta av livet välmedicinerad som jag är.

Idag är det min sjukskrivningsdag men jag är lätt nervös och orolig. Kan inte sitta still. Mina föräldrar kommer på fredag - möjligen är det därför det känns oroligt i själen. Ska ut och gå nu. (Har ätit lunch!)

Puls

Jag sitter här och tittar ut, jag har duschat och luktar gott och väntar på att håret ska torka. Jag har hittat halspulsådern och känner pulsen dunka mot fingrarna. Tänk vilka mirakel vi är egentligen, pulsen går dygnet runt, året om. Jag är en liten skit i universum. Kött och blod. Och så kan jag inte äta smör på brödet????

Vi har besök i kväll, svärmor och svärfar är här, och min man och dotter samt mig. De tittar på fotboll på tv´n. Det är en upplevelse kan jag säga, med kommentarer och skrik när det blir mål eller någon ligger ner. Jag har hela vardagsrummet fullt med experter, tänk vad bra det skulle bli om de hade gjort som de säger här i rummet. Innan detta hade vi sallad som min dotter hade gjort, det var jättegott, och snart ska jag sätta på kaffet och då ska jag ha bestämt om jag ska ha en muffins till också.

Jag känner mig egentligen lite utanför, är trött och ointresserad av att prata. Känner mig sänkt och likgiltig till det mesta. Jag vill egentligen helst bara få vara i fred, men nu får jag stå ut i 90 minuter med besök.

Jag går och grubblar på min terapi, hur jag ska göra, jag har haft terapi nästan hela mitt liv och jag känner mig nästan terapiresistent. Det enda som egentligen funkar är KBT. Vi har jobbat mycket här med mitt tvångssyndrom jag och min arbetsterapeut och då med KBT-teknik, det har varit framgångsrikt och hon och jag har en proffsig relation. Jag kommer aldrig att tro att hon ska kalla mig älskade och ringa varje dag. Kanske kan KBT- tekniken funka för ätstörningen också?