Kväll igen. Idag har jag varit på jobbet några timmar, fick gå tidigare därifrån pga läkarbesök. Och ingen psykiater denna gång. Utan en GYNEKOLOG. Det var inte som att besöka ett nöjesfält precis. Men jag var normal. Inte ens en pytteliten cysta kunde hon hitta. Och glad var jag. Allt funkar som det ska. Fast jag börjar bli så gammal så är "verktygen" fortfarande dugliga....
Sedan gick jag på stan ett tag, det var inte speciellt kul eftersom jag hade så mycket kläder på mig och det var svårt att prova plagg. Så åt jag lunch ensam. Och sedan besökte jag min skötare. Det var diskussioner eftersom hon har fått för sig att jag är på början till att bli hypoman - det tycker inte jag. Jag är bara glad. Och det känns skönt efter att ha mått så dåligt länge.

Nu vilar jag ikväll, ingen promenad, det har fått för sig att det ska börja snöa igen. Och jag stannar inne med en liten Oxascand i kroppen och ska försöka hitta lite lugn och ro. Och att ångesten lägger sig.

I morse när jag vaknade hade min man och son gett sig av på en resa till vår dotter som bor många mil bort. Jag hade tackat nej till att följa med. Jag vill inte. Men nu känns det ganska ensamt här. Det är jag och värmefläkten här hemma. Jag var ute och gick en sväng tidigare på dagen. I skogen. Inte så smart. Det var förtvivlat jobbigt att pulsa i snön, men är man envis så är man. Sedan åkte jag en sväng in till stan, för att där bara köpa ett par strumpbyxor och en fisk till lunch. Sedan åkte jag hem igen. Det var sjukt mycket folk på stan. Och jag var inte på humör.

Jag har ringt mina familjemedlemmar ett antal gånger, måtte det aldrig hända dem något. De är allt för mig. Det är därför jag lever. För dem. Och ibland för min skull.

Jag har svårt att konversera med andra, hittar inga ord, det är helt tomt i huvudet, som att alla hjärnceller dog när jag fick ECT. Som att det blivit fel i synapserna. Och så är det väl alla medicinerna också. Men detta är mitt liv. Jag får göra det bästa utav det. Däremot kommer jag plötsligt ihåg saker som hände på 80-talet, mycket märkligt. Det har jag ju ingen nytta av. Men fördelarna med ECT överväger nackdelarna. Jag mår ju bra igen. Är den där glada pigga mamman igen.

Fördelarna med att vara ensam hemma är att jag får bestämma vad jag ska se på tv. Det blir någon film på TV1000 som jag ska njuta i min ensamhet. En trevlig lördagskväll på er alla!

ECT igår igen och det känns bra, känner mig pigg i huvudet, är dock rädd att jag ska bli alldeles för pigg. Får mota det med höjd medicindos.

Idag har jag varit på jobbet och haft klänning på mig, ser fräsch ut, det är mycket man kan dölja med det yttre... Nu är jag hemma och har bytt om, ska snart gå iväg på en promenad i snön.

Jag har i snöstormen kommit hem igen efter kurs - tvådagars - med arbets"kamrater" på en kursgård i ödemarken. Jag var väldigt nervös för hur det skulle gå för mig, jag menar - jag har ju precis kommit hem från sjukhuset. Men jag har klarat det ganska bra, har ansträngt mig och varit social så gott det har gått. Pratat med arbets"kamrater" som jag vanligtvis undviker i min vanliga vardag. Det värsta/bästa har varit all mat jag har "utsatts" för. Sjukt god mat! Jag har säkert gått upp flera kilo och inte har jag kunnat gå ut på promenad och definitivt inte idag, vi har snöstorm där jag bor. Jag får hålla mig lugn och försöka inte drunkna i ångest. I morgon är det ECT. Jag får ladda för det.

Hemma igen i ett iskallt hus. Har satt på värmefläkt för att få upp temperaturen. Något annat som värmer är besök av vår dotter, mysigt! Ska försöka tänka på allt annat är mitt och andras psyke idag. Har fått ligga inne ett dygn och fått ECT. Mår faktiskt bättre nu, det är på rätt väg, det känner jag. Att vara inneliggande patient är väldigt tråkigt, det är bara du och sängen liksom. Men personalen där jag har varit är helt fantastisk. Alla har tid till en, alla frågor hur det är, om kaffet är varmt, sitter ner en stund om det behövs.

Jag har inte orkat någonting, inte ens tittat på tv. Kom hem igår kväll och så sakteliga har krafterna återkommit. Möjligtvis ger jag mig ut på en promenad.

Lite irriterad dock....dr igår sa att det bara var att dyka upp på psyk-akuten för inläggning men när jag ringer nu måste jag träffa NY doktor inför inläggning. Och jag som är så trött, jag vet inte om jag orkar förklara allt EN GÅNG till. Usch. Nu fick jag ont i magen. Tycker inte om läkarbesök.

Redan hemma igen - det blev ett bra möte - jag kom osminkad och tårögd och visade hur det är. Som att vrida på en kran och tårarna bara kom. Ska få ytterligare några ECT-behandlingar och sedan ev möjlighet till underhållsbehandling. Om jag vill kan jag åka in när som helst och utnyttja en obs-plats på psyk-akuten. Jag känner mig väl omhändertagen och en sten har lämnat mitt hjärta. Jag fick även nytt recept på lugnande medicin som jag har efterlyst.

Jag känner mig så nöjd och mår bättre bara efter mötet med läkaren. Tänk att det trots allt finns små änglar inom psykvården som alla klagar över. Eller har jag bara tur?

Nu har jag tagit en kopp kaffe eller tre med smörgås till, och ska gå och lägga mig lite för att samla krafter igen. Gick ju också en lång promenad innan jag träffade doktorn. Det var svinhalt kan jag säga, tror säkert att det var rush på akuten idag med alla ben- och armbrott. Inte kul att lida av benskörhet en sån här dag. I eftermiddag kommer arbetsterapeuten, jag vet inte vad vi ska jobba med idag, känner mig inte precis redo för att gå emot mina tvångsmässigheter en sån här dag.