I morse när jag vaknade hade min man och son gett sig av på en resa till vår dotter som bor många mil bort. Jag hade tackat nej till att följa med. Jag vill inte. Men nu känns det ganska ensamt här. Det är jag och värmefläkten här hemma. Jag var ute och gick en sväng tidigare på dagen. I skogen. Inte så smart. Det var förtvivlat jobbigt att pulsa i snön, men är man envis så är man. Sedan åkte jag en sväng in till stan, för att där bara köpa ett par strumpbyxor och en fisk till lunch. Sedan åkte jag hem igen. Det var sjukt mycket folk på stan. Och jag var inte på humör.

Jag har ringt mina familjemedlemmar ett antal gånger, måtte det aldrig hända dem något. De är allt för mig. Det är därför jag lever. För dem. Och ibland för min skull.

Jag har svårt att konversera med andra, hittar inga ord, det är helt tomt i huvudet, som att alla hjärnceller dog när jag fick ECT. Som att det blivit fel i synapserna. Och så är det väl alla medicinerna också. Men detta är mitt liv. Jag får göra det bästa utav det. Däremot kommer jag plötsligt ihåg saker som hände på 80-talet, mycket märkligt. Det har jag ju ingen nytta av. Men fördelarna med ECT överväger nackdelarna. Jag mår ju bra igen. Är den där glada pigga mamman igen.

Fördelarna med att vara ensam hemma är att jag får bestämma vad jag ska se på tv. Det blir någon film på TV1000 som jag ska njuta i min ensamhet. En trevlig lördagskväll på er alla!