Dottern har varit hemma på besök i helgen och hon är en frisk fläkt, prat- och levnadsglad. Jag har dåligt samvete för att jag har varit dämpad och trött. Trött av all fysisk aktivitet jag har bedrivit men också trött av medicinerna. Så som jag ska vara. Nertryckt i skorna så jag inte ska ha en chans att bli manisk.

I morgon ska jag till Hudkliniken och kontrollera mina födelsemärken. Jag hade malignt melanom (hudcancer) för några år sedan och får gå på kontroller efter det. Det går nog bra, jag har inte sett något konstigt på kroppen, kollade igenom den efter duschen idag.

Min man pratar med mig hela tiden, han är lika pratglad som vår dotter, det är lätt att se vem som liknar vem, skönt att dottern inte har ärft mitt psyke. Jag försöker vara trevlig och glad. Love you!

Jag känner mig så utanför. Att jag inte klarar av att leva ett vanligt liv. Jag träffade en "kompis" idag, en av de få jag har kvar efter all psykisk sjukdom de senaste åren, och jag känner att jag inte ens klarar av att ha henne kvar som kompis heller. Jag blir trött, kan inte tänka, hänger inte med, vill bara gå därifrån. Blir ledsen och undrar varför jag har så svårt för livet. Jag bor här i min egen liten kokong och är utanför livet som rullar förbi. Jag hänger inte med på tåget som alla andra åker med. Jag ska leva mitt liv så här. Ensam.

Va kallt det är! Jag fryser hela tiden. Både inne och ute. Idag har jag haft kontakt med arbetsterapeuten och vi har pratat om mindfulness och KBT. Vi tränade oss på kroppskännedom via en DVD. Intressant. Jag kunde koppla av och koncentrera mig på att vara här och nu, känna kroppen och slappna av. Sen gäller det att kunna använda mig av det även när hon inte är här. Jag ska öva mig i helgen och försöka sätta på DVD´n när det krisar. Ikväll är jag lite orolig och känner mig trött på att utöva terapi. Jag är terapitrött. Jag tycker att arbetsterapeuten har en mentalitet av att "det är bara att tänka så eller så", att min ångest inte är något att ha ångest för om man säger så. Jag blir lite stött. Tycker att hon bagatelliserar mig. Jag ska fråga henne rakt ut om hon tycker att vi ska avsluta kontakten eftersom hon tycker att det inte är något att ha ångest för.

Jag har tur med psykvården. Omhändertagen. Tillsyn. Länge. Jag är så trött på det. Trött på att vara duktig patient. Öppna mig varje vecka. Säga rätt saker. Inte vara för krävande. Förstå vad behandlaren vill. Bekräfta vårdarens intentioner, vårdarens insikt och förståelse. På bekostnad av mig själv. Sänka mig själv för att ge kredit till vårdaren. Nu är jag trött. Jag orkar inte förstå vare sig mig själv eller vårdaren. Jag är som jag är.

Jag är övertalad att sätta in Zyprexa igen. Min psyk-doktor tyckte inte det var någon bra idé att sätta ut medicinen. Så mitt lilla spratt blev kortvarigt. Mitt lilla spratt på löparbanan blev kortvarigt. Nu kommer medicinen att göra mig trött och trög igen. Jag har väl inget val eftersom jag blir tokig om jag inte har medicinen. Även om det frestar att bli lite tokig. Det var länge sedan.
Idag har det känts som att jag lever i ett vakum. Jag vet inte varför jag lever, vem jag är och varför jag finns här. Jag har skrämt bort mina vänner och mitt arbete har jag förstört under några maniska spratt. Utan min man och barn hade jag struntat i hela skiten. Jag är skittrött på eländet. Varje dag känns som ett meningslöst tidsfördriv.

Dagarna flyter på, min fysik är stark, släppa loss lite, äntligen lite kul igen.

Idag ringde de från psyk och erbjöd mig en tid till min doktor på onsdag. Blev glad och nervös på samma gång. Nu har jag försökt skriva ner vad jag vill ha sagt. Jag vet inte om jag rakt ut kan berätta för henne att jag har slutat med en medicin, nu när jag mådde så bra psykiskt? Men jag vill inte gå upp mer i vikt - det har jag bestämt. Så får det bli som det blir.
Jag var ute och gick/halkade en promenad nyss. Helt sjukt va halt det är. I lördags föll jag och knäna fick ta stöten, jag är blåslagen och har ont. Nu är jag hemma igen och sitter och fryser/har frossa, tror det är utsättningssymtom på medicinen. Blandat med gråt. Tjuter lite titt som tätt. Jag är inte klok. Min hjärna mår inte bra just nu.
Och min andra hälft ligger och snörvlar - jag har inte tänkt att bli smittad. Han smittar väl mig för att jävlas, tydligen har jag snarkat mig genom natten som gick, jag vaknade flera gånger av att han knuffade på mig. Inte snarkar väl JAG???