Jag är övertalad att sätta in Zyprexa igen. Min psyk-doktor tyckte inte det var någon bra idé att sätta ut medicinen. Så mitt lilla spratt blev kortvarigt. Mitt lilla spratt på löparbanan blev kortvarigt. Nu kommer medicinen att göra mig trött och trög igen. Jag har väl inget val eftersom jag blir tokig om jag inte har medicinen. Även om det frestar att bli lite tokig. Det var länge sedan.
Idag har det känts som att jag lever i ett vakum. Jag vet inte varför jag lever, vem jag är och varför jag finns här. Jag har skrämt bort mina vänner och mitt arbete har jag förstört under några maniska spratt. Utan min man och barn hade jag struntat i hela skiten. Jag är skittrött på eländet. Varje dag känns som ett meningslöst tidsfördriv.
4 kommentarer:
Tråkigt att höra. Det där med mediciner är jäkligt svårt. Synd att det inte finns något som hjälper som inte ger ovälkomna biverkningar.
Kram!
Tack Charlyene för kramen, det värmde.
Det kanske är bra att du åter börjat med medicinen, så att du orkar fortsätta vardagen, trots att det kommer biverkningar som inte är speciellt roliga.
Fortsätt kämpa. Håll kvar i mannen, håll kvar i barnen. Det som betyder allra mest för dig. Det är värt att kämpa för och att leva vidare bara för det. Kram!
My: Det är väl inget annat än att ta en dag i taget och försöka kämpa. Inte ge upp även om dagarna är svåra.
Skicka en kommentar