Jag känner mig så utanför. Att jag inte klarar av att leva ett vanligt liv. Jag träffade en "kompis" idag, en av de få jag har kvar efter all psykisk sjukdom de senaste åren, och jag känner att jag inte ens klarar av att ha henne kvar som kompis heller. Jag blir trött, kan inte tänka, hänger inte med, vill bara gå därifrån. Blir ledsen och undrar varför jag har så svårt för livet. Jag bor här i min egen liten kokong och är utanför livet som rullar förbi. Jag hänger inte med på tåget som alla andra åker med. Jag ska leva mitt liv så här. Ensam.