Och så var de iväg - 5-milen män. Lätt underhållning för en däckad mig. Intag av lugnande medicin så tankarna håller sig vilande, skönt, skönt att slippa ha ångest som river i min själ. Helgen förflutit med självskadande och besök hos läkaren för att sy. Inte inläggning i helgen utan på måndag. Vill och vill inte. Ett måste men gud va tråkigt. Jag klarar inte av vardagen. Ångest som river, kramade läkaren, hur tokig är jag? Tack snälla doktorn. Tack alla för all vänlighet. Tacksam. Snälla sköterskor och undersköterskor. Alla människor som har hamnat på rätt plats. Tänk att det finns såna. Nu ska jag åter lägga mig i soffan och slötitta. Hoppas på Hellner - eller Northug.

Kväll igen och jag sitter med behovsmedicin ikroppen och mår för tillfället ganska bra så bra att jag inte önskar ringa psyk och säga att jag behöver läggas in så som jag blev erbjuden igår vid det extrabesök som ordnades för mig till min läkare. Allt har blivit ordnat så bra, nytt medicinschema, schema med skötare och arbetsterapeut - jag träffade dem idag. Jag grät och grät, livet är svårt att leva tycker jag. Jag har skurit mig så mycket men nu får det bli slut och jag har kastat allt av destruktiva saker. Ikväll är det vila, inte ut och gå, utan vila kropp och själ, vara med mannen jag nästan har glömt bort, ny träff med doktor på måndag, alla är så snälla, jag är så tacksam, jag ska stå ut, försöka leva, vara på jobbet så gott det går, leva livet. Vara mig själv. Tacksam över att jag får ringa psyk om jag önskar det i helgen. Snälla människor runtikring mig.

Sitter och är orolig, vet inte varför, och Oxascand funkar inte ett skit, frustrerande. En lång söndag har det varit och snart är den slut. Och självskadandet bara fortsätter, jag har telefonnummer till kontaktpersonen, kanske ska jag ringa dit i morgon, kanske ska jag våga det.

Först tänkte jag att det var omöjligt att komma ihåg saker från då jag var 5. Nu har jag suttit här och tänkt och jag kommer visst ihåg saker om jag anstränger mig. Jag kommer ihåg ganska mycket. Och det förvånar mig att jag redan som 5-åring är depressiv. Jag kommer ihåg känslan av att vara utanför, deppig, vill inte vara med, rädd, orolig och ångestfylld. Som 5-åring. Jag verkar ha varit depressiv hela livet. Och detta blandat med manier som liten. Extremt enorma fantasier som jag försökte få med min kamrater på. Det fanns ingen hejd på hur långt jag kunde sträcka mig för att kunna få leka på mitt sätt. De andra barnen var rädda för mig. Och jag hade problem med att kunna få en kamrat som stod ut. Jag blir rädd och ledsen när jag skriver det här. Jag har tydligen begåvats med psykiska problem redan från födseln.

Har ni någon gång ställt er frågan om att "vilja vilja?" Att vilja sluta med t ex självdestruktivitet? Att vilja få till en förändring? Att verkligen vilja? Jag sitter idag och tänker på hur jag vill ha det. Att jag vet att jag kan ringa till psyk när arbetsterapeuten är borta och rakbladet lockar. Att vilja göra det. Eller att vilja välja rakbladet därför att det lockar mest? Se smärta. Straffa. Att ringa till psyk lockar inte, de har inte tid, nonchalerar och får mig att känna mig dum, så det gör jag inte. Får ta en timme i taget. Peppa mig själv och hitta på andra utvägar. Jag behöver inget straff, jag behöver kärlek. Jag behöver en present. :-)

Hur kallt kan det bli? Minus 21 och ut på cykeln till station kl 06 - det var inte skönt. Speciellt när man är envis och inte ska ha mössa. Fick "vård" idag, en ny session med ECT. Efter det är jag utslagen i flera timmar. Har sovit en del och handlat lite mat.

Känner mig som två stycken för tillfället. En som är gift och som döljer hur det ligger till. Och så en som mår dåligt. Min man har börjat reagera aggressivt på mitt beteende. Han blir arg. Det är inte trevligt och gör mig rädd. Så därför pratar vi inte om mitt psyke för tillfället. Jag får ta det med min kontaktperson. Var hos arbetsterapeuten i går, vi pratade mycket om mitt självdestruktiva beteende och hur vi ska tackla det. Hon är riktigt klok och träffar mitt i prick varje gång.

Oj vad det ekar i min skalle, den är verkligen utblåst. det enda den duger till nu är att titta på tv3 0ch såpor. Jag får återkomma när jag har nåt mer vettigt att säga.

Jag skrev ett mejl till "min" skötare och tyckte att det var oartigt att hon bara har avvisat mig utan att höra av sig. Hon kan gott få veta vad jag tycker om henne. Jag har ingen lust att prata med henne i morgon, jag vill bara stänga av telefonerna. Inte för att jag tror hon ringer mig, hon skiter väl i mig.
Idag har jag mått dåligt, gråtit en del och känt mig trött och sliten, möjligen efter min lilla "överdos" med Theralen i går kväll. Har småätit hela dagen idag, och igår. Stoppat nåt i munnen hela tiden. Hungrig.
Jag funderar på om jag ska avbryta psyk-vården jag får. Kanske bara ha läkarkontakt några gånger om året och Litiumprovtagningen, men annars vara i fred. Jag känner mig så trött på allt snack och vård. I fredags ringde "min" arbetsterapeut och undrade hur jag klarade av att inte göra mig illa. Jag var stolt och sa att jag hade låtit bli. Men nu är tankarna där igen och jag har lust att göra det i morgon. Jag är väl så jävla misslyckad störd patient som det går att bli. Kanske är det så att de gör slut med mig innan jag gör slut med dem? Så kan det stå MISSLYCKAD i pannan på mig. Jävla mig.