Idag har jag varit i trädgården och fyllt på med jord, det var inget kul.....Så försökte jag sola men typiskt att solen försvann när jag hade smort in mig. Fixade en cappucino till mig och min dotter, och så blev det trevligt i alla fall.
Jag är på mitt nervösa sätt idag, plockar och städar hela tiden, min dotter är runt mig konstant, det känns som jag inte kan andas, och ändå är hon det finaste dottern man kan tänka sig. Jag får skitdåligt samvete. Det är bara så svårt när jag har ett jättestort behov av att vara själv.

Sitter nu vid datorn (förstås), och har några minuter för mig själv.

Jag var ute i skogen på förmiddagen, det blev att rusa runt i skogen 6 kilometer och 2 kilometer försökte jag småspringa lite. Det är ju helt omöjligt med alla mina mediciner i kroppen. Surt att tänka på att jag för några år sedan sprang flera halvmaror och hade vilopuls på 39. Och nu kan jag knappt ta mig runt. Men vem bryr sig om det? Är man psyk-sjuk så är man, jag har accepterat det. Stoppar man i sig mediciner som gör en trög i musklerna så är det inget att göra med det.

Annars är min man hemma och min son som konstant sitter vid datorn och spelar WOW, han säger knappt något, men det är i och för sig hans personlighet. Vi är mycket mer lika än vad jag är med min dotter. Men så är det väl för de flesta familjer, vissa är lika varandra och vissa är inte.

Nu blir det att laga lite mat, ska försöka vara duktig och äta vanligt fast jag bävar för viktuppgången som snart är i antågande. Hur ska det bli denna gång? Jag säger till min skötare att jag går upp endast pga pillerna, att det har med förbränningen att göra och att detta sker fastän man inte äter mer. Men hon är så jävla envis. Jag vet bäst när det gäller min vikt, jag är kung på det. Ska hon säga som är överviktig och inte tränar något alls. Kom inte här och säg till mig hur det funkar med vikt och mat. DET kan jag!