Att leva i en glaskupa

Jag lever i en glaskupa där ingen kan nå mig. Där ingen kan komma åt min sårbarhet. Där ingen får veta mina hemligheter. Där jag är ONÅBAR. Hit men inte längre. Gå inte över mina gränser!

Och nu håller glaskupan på att spricka i 1000 bitar och min sårbarhet står i fara för att bli sårad. Och allt är förstört. Någon kan nå mig. Någon kan ta bitar från mig. Någon kan invadera mig.

Ssshh

Sssshh, jag ska försöka skriva lite, säger jag till min glade man som vill prata....vi kan prata sen... bli inte sur.....

Var på kören igår. Kom tidigare och satt ner på dirigentens kontor. Hon på ena sidan skrivbordet och jag på den andra sidan bakom alla högar med noter och tidningar. -Jo, jag har ju inte sagt mer till dig än att jag inte mår bra ibland och du undrar kanske vad det är mer specifikt. Att inte må bra är ju en ganska flummig förklaring. Sen berättade jag om min bipolära sjukdom och hur den yttrar sig och hur det kan bli om jag inte är försiktig.
Dirigenten sa sedan till mig att det ingav respekt att jag hade sagt som det var och att det nu är lättare att förstå varför jag uteblir ibland, eller måste gå tidigare. Så jag ångrar inte att jag berättade för henne. Ibland är sanningen att föredra. Det är inte ofta jag berättar den. Men nu var det rätt.

Torsdag

Det är konstigt att jag kan sitta en hel dag på jobbet utan att prata med någon. Jag är ensam bland arbetskamraterna. Ja, jag vill egentligen inte kalla dem kamrater. Utan några jag delar samma tak med under några timmar. Livet bara rullar förbi och jag sitter här och slösar bort värdefull tid.
Ikväll är det kör igen. Jag hoppas det lockar till skratt, det brukar det göra. Jag ska träffa dirigenten innan de andra, jag måste berätta om min diagnos, att jag inte alltid kan komma, eller att jag måste gå tidigare. Det är nödvändigt att hon vet. Jag bara måste berätta. Så ramlar väl min gloria lite ner på snedden, men det får jag väl acceptera.
Min hjärna är annars upptagen med att bearbeta en viktuppgång. Jag håller på att bli en före detta anorektiker, även om min hjärna alltid kommer att vara anorektisk under bearbetning, hela livet.
Sjung ut!

Störtdyk

Dök rakt ner i svarta ishavet där jag sprattlade ett tag tills jag bara låg där och stirrade. Jag har börjat simma lite upp mot ytan, jag ser dagsljuset så smått där uppe.

Affektiva mig, tål inget känslomässigt: Satt på tåget och grät därför att min dotter fyller år idag. Jag älskar henne så. Men hon bor för långt borta för en kram.

Det är roligt att ha rapid cycling.

Kanske får vi höja skräckmedicinen. Gap upp. Svälj. Håll käften. Se glad ut.

Vem bryr sig?

Ja, vem bryr sig egentligen? Känner en stor tomhet i mig och funderar mycket på om jag ska avsluta terapin. Jag har legat i sängen idag och stirrat ut genom fönstret och tänkt på hur kort mitt liv är och hur svårt det är att leva. Och ju mer kontakt jag har med psyk ju svårare tycker jag att det är. Jag känner att jag måste rättfärdiga mina känslor, förneka dem och be om ursäkt för att jag tänker som jag gör. Jag skulle vilja leva i ensamhet. Jag orkar inte konfrontera mig hela tiden med andra människors uppfattning och åsikter hela tiden.

Jag

Det gör ont att bli pressad fram i ett nytt tänk, ett nytt liv, det gör ont, det känns som att jag ska försöka födas i en ny version men att jag inte kommer ut. Jag håller på att lära mig att ta ansvar för vad jag gör. Det är smärtsamt då jag vacklar och vill hålla någon i handen, men den som äger handen bara håller mig i lillfingret. Släpp mig inte - släpp mig inte - säger min själ. Hon säger att hon inte ska släppa men jag känner mig livrädd.

Jag pratade med min terapeut i morse och sen vid lunchtid. Jag var så jävla ångestfylld så jag skakade, tänk om jag inte klarar allt jag föresatt mig? Terapi är tufft. Vi har jobbat med min bipolära diagnos för tillfället eftersom det blev aktuellt just nu. Jag har ånyo haft en episod med hypomani och jag är så trött efter den och besviken på att det kom igen. Att ha rapid cycling är mycket tröttsamt. För varje storm man rider ut så tänker jag att: NU är det över. För alltid. Och så går det ett tag och så är jag där igen.

Terapeuten ringde upp ännu en gång för att höra hur jag mådde (jag hade sagt till henne att jag tyckte hon bara var arg och skällde på mig hela tiden) och då var hon mild och go. Jag tycker ju faktiskt väldigt mycket om henne). Jag sa att jag mådde bra nu, och att detta ska vara en riktig mysfredag där jag bara gör snälla saker. Jag ska för första gången dra in på en lång promenadslinga jag går i ur och skur, så jag inte går ner ytterligare i vikt. Jag ska klara det. Stå ut i ångesten. Jag har väldigt lust att göra mig illa, jag har inte bestämt om jag ska det eller inte. Terapeuten sa att det var mitt ansvar att bestämma att jag INTE ska göra det. De ville bli så ledsna om jag gjorde det. Jag måste tänka på dem. Min man.

Nu har vi höjt Zyprexa till 10 mg, det verkar funka.

Frost

Jag fryser. I själen och utanpå.