Det är konstigt att jag kan sitta en hel dag på jobbet utan att prata med någon. Jag är ensam bland arbetskamraterna. Ja, jag vill egentligen inte kalla dem kamrater. Utan några jag delar samma tak med under några timmar. Livet bara rullar förbi och jag sitter här och slösar bort värdefull tid.
Ikväll är det kör igen. Jag hoppas det lockar till skratt, det brukar det göra. Jag ska träffa dirigenten innan de andra, jag måste berätta om min diagnos, att jag inte alltid kan komma, eller att jag måste gå tidigare. Det är nödvändigt att hon vet. Jag bara måste berätta. Så ramlar väl min gloria lite ner på snedden, men det får jag väl acceptera.
Min hjärna är annars upptagen med att bearbeta en viktuppgång. Jag håller på att bli en före detta anorektiker, även om min hjärna alltid kommer att vara anorektisk under bearbetning, hela livet.
Sjung ut!
3 kommentarer:
Klart att samtalet med dirigenten kommer att gå bra. Styrkekramar till dig.
De flesta människor har en sned gloria, om man tittar efter... Jag hoppas det gick bra att berätta om diagnosen. Jag berättade för två inte så välbekanta personer denna vecka, försökte låta så självsäker och lättsam som jag bara kunde och det funkade, de blev inte märkbart generade och fortsatte vara trevliga mot mig. Det är skönt när man slipper smyga.
Ja, samtalet med dirigenten gick bra! Skönt!
Och att de flesta har en sned gloria är väl sant, det är bara det att det är så svårt att acceptera.
Skicka en kommentar