Ny dag

Ingen gråt idag, bara sorgsenhet. Och förtvivlan över att jag är utförsäkrad 1/1 och att jag måste vänta på läkarintyget och är därför tvungen att jobba heltid fr o m 1/1 tills det eventuellt accepteras av FK. Hur ska det gå? Hur har ni det?

Inget bra.

Det är inget bra med mig. Jag har inga ord. Det är tomt. Hela kroppen är deprimerad. Den vill ha mat. Ha mat att trycka ner i gapet på mig så jag ska slippa känna och tänka. Trycka ner. Ord. Vad spelar det för roll vad jag säger? Jag är trött på att förklara och försvara mina ord. Jag känner vad jag känner.

Frustration!!

Jävla datorhelvete...jag blir galen! Jag har fått ny mobil och sitter här och försöker få musik från en cd och in i mobilen. Det går inte och jag blir så jävla arg! Hoppas min it-son kommer förbi och hjälper sin gamle mor....

Annars mår jag rätt bra idag, jag fyller år och har bestämt att detta ska bli en bra dag och jag känner mig lugn och fin, det är nästan så man knappt tror det och går och tänker att "snart vänder det", vilket är urlöjligt istället för att njuta av mitt fina humör. Idag när jag var hos terapeuten hade vi inget att prata om eftersom jag var på mitt fina humör och inte hade behov av att säga ett dugg. Bra!

Det är bäst att njuta för i morrn kommer mina föräldrar och då brakar helvetet lös, jag hoppas jag ska kunna ta dem med en klackspark och inte bli tokig.

Nu ska jag ut och gå i höstvädret, dammsugningen kan jag ta sen!

Tanten har fått åldersnoja

Och tänk hur skrynklig jag har blivit. De säger att om man är smal ser man skrynkligare ut, jag kanske borde gå upp några kilon och fylla ut skinnet?? Kan det vara ett lockbete för att gå upp i vikt? Tillräckligt lockbete? Hm. Jag tror jag aldrig har känt så här för att fylla år, jag föraktar det, kanske är det vetskapen om att åren går och mitt psyke inte blir bättre? Jo, alltså jag är stabilare med alla mediciner, men jag är ju som en dag på havet i lätt storm när det gäller känslolivet...

Jo, och så gick det illa till slut och jag gjorde illa mig. Jag vet inte om jag ångrar mig, det kändes jävligt skönt på ett psycho sätt, ja för det är ju psycho, jag menar vem vill göra nåt sånt om man inte är milt sagt skör? Eller stark, eller vad man nu vill kalla det.

Får tid till läkaren i november för att få ett läkarintyg om varaktighet, alltså att jag inte kommer att kunna jobba 100 % igen, utan jobba 75 % och vara VÄLDIGT nöjd med det. Kanske t o m gå ner till 50 %. Min terapeut har varit här hos mig idag. Vi pratade en hel del, handlade mat och gjorde storkok. Social träning kallas det. Och där har vi det med åldern igen. Social träning - och jag som snart är MEDELÅLDERS??? Jag skulle ju vara en sån där vällyckad förortsbrud med stort socialt umgänge och vara eftertraktad i alla föreningar och inte stå med en terapeut i ett kök och laga storkok.

Överlevd

Så känner jag idag, hade en hemsk dag igår där allt var möjligt. Idag har jag inskränkt mina möjligheter till att enbart försöka göra snälla saker. Jag var hos min terapeut igår och hon hjälpte mig att strukturera upp allt så att jag hade en plan för kvällen. Jag ser det som det - överleva en kväll i taget. Hoppas att jag kan vara lika strukturerad i kväll som igår kväll.

På fredag fyller jag år, jag blir gammal, jag kan inte fatta att åren går så och jag fortfarande kan känna mig som om jag vore 6 år. Omogen, eller inte? Jag är ju jag oavsett hur många år jag är.

Min kropp är ledsen

Idag har jag varit på seans och blivit "avläst". Mediumet sa att min kropp var tömd för energier och att jag var som en bil utan bensin. Att jag ställer orimliga krav på mig själv. Jag började först skratta nervöst och satt sedan och vred mig i nervositet. Jo, så är det. Min kropp är ledsen och missbrukad. Inte konstigt att den gråter varje dag. Tänk att jag går att avläsa så där???

Ibland kan jag tänka att psyk-vården ställer stora krav på mig, eller också är det så att JAG gör det. Ibland kan jag tänka att jag borde sluta med terapi för att få lite lugn och ro. Att jag är sliten och deprimerad.

Nu har jag bestämt mig för att ta Zyprexa tre gånger i veckan. Jag får inte det, men det skiter jag i. Ska se om det fungerar. Och att jag inte fortsätter att gå upp i vikt.

Att bara vara

Att bara vara, att rida på ångestvågen, att andas djupt, att stå ut - jag försöker. Någon mixtrar med min kropp, jag vet det, för jag känner min kropp bäst. Min kropp och mitt intellekt vet, att piller kan skapa oreda i fysiken. Jag vill inte ha piller. Måste jag det? Jag säger det rakt ut. Att jag inte vill ha piller. Då säger min älskade terapeut att då tvångsmedicinerar de mig. Det kan ju inte stämma. Min kropp. Den har börjat jäsa. Samma visa som förut. Jag går upp i vikt. Det kanske är klädsamt på mig. Men min kropp tycker inte det är vackert om kilona beror på piller. Den vill inte det. Kanske vill jag ha större bröst? Ska det vara lockbetet?

Vill du att jag ska sluta med terapi hos dig och få en ny terapeut? Säger jag till mitt andra jag. Min terapeut. Om du tycker att jag är oduglig? Nej, det vill jag inte säger hon, jag tycker inte du är oduglig. Så jag fortsätter fast jag vet att hon blir ilsken om jag går ner. I vikt. Jag gör framsteg på ett område. Och inte på ett annat.

Jag är en spännande människa. Det händer något hela tiden. Man vet aldrig var man har mig. Jag har nog första graden av affektivt beteende. Min man klagar. Jag vet aldrig vad som ska hända. Ibland är jag rädd för att komma hem. Säger han.

Jag säger till honom att jag ska på seans och möta ett medium på söndag. Freak out. Min man alltså. Freak out. Det får bli slutklämmen på denna kvälls inlägg. God bless you all.