Jag sitter här inne i mitt hus och väntar på att det ska börja storma/snöa/blåsa.....på väderkartan ligger stormen in över Småland nu, alltså kommer det om någon timme hit till oss. Hur mycket snö ska det bli?Kan det verkligen bli mer? Tur är det att jag inte ska någonstans alls hela helgen. Mannen har parkerat bilen in i garaget och där lär den väl stå utom när vi åker och handlar lite mat.
Jag sitter här i vardagsrummet med min man, vi har tittat på DVD med Travolta i huvudrollen, han är så jävla bra. Sen hämtade jag datorn och skulle sitta och hålla på med den i vardagsrummet framför tv´n och OS tillsammans med maken. Maken kan bara inte HÅLLA TYST. Han måste kommentera allt som händer och samtidigt skicka sms till dottern hundra mil härifrån. Jag kan inte koncentrera mig ett skit på datorn. Sen: "Kan du hålla TYST!!!?" Sen blev han tyst. Och sur. Han mjuknar väl. Nu gjorde Sverige mål i hockeyn, maken strålar av glädje. Heja Sverige!
Har mått psykiskt väldigt dåligt hela veckan, mycket prat med alla mina officiella "hjälpare", pratade senast med min älskade skötare igår, jag sa till henne hur mycket jag tycker om henne efter att hon "läst" av mig som en bok. Jag fattar inte hur hon gör. Hon är bara bäst. Fast hon sa så här: Du är ju helt FELMEDICINERAD! Vad då sa jag. Du vet vad jag menar sa hon då. Du ska ju ha ZYPREXA och det vet du.
Och ska jag vara ärlig och det kan jag ju vara här - så mådde jag allra bäst med Zyprexan, men det vill jag inte tala om därför att jag går upp i vikt av den medicinen och det vill jag INTE!!
Nu har min man varit tyst i 15 minuter - helt enkelt jävla rekord! Han är värd lite massage kanske? Eller en godisbit? Ja, nu när vi är inne på det här med att äta så kan jag bara säga att min mage inte funkar alls, den är helt jävla trög FAST jag äter så mycket frukt och fibrer så det halva borde vara nog och så äter jag all världens massa piller och dryck utan att det hjälper ett dugg. Jag hatar när magen inte funkar.
Har det börjat snöa nu?
fredag 19 februari 2010
måndag 15 februari 2010
När vet man?
När vet man att man borde avsluta terapin? Är det realistiskt av mig att avsluta nu? Eller är jag feg? Vill rymma bort när kraven skärps på mig? Eller är det dags att tacka för mig? Min frustration över att inte göra framsteg i terapin är enorm. Jag törs inte. Törs inte gå vidare.
Jag är fånge i mitt tillstånd. Jag är ätstörd intill döden. Det finns bara en utväg och det är döden. Jag kan inte se att jag ska klara av att bryta med min följeslagare ätstörningsdemonen. Jag lever i mitt ätstörningshelvete.
Varför klagar jag hela tiden? Kan jag inte vara lite positiv också? Jo - jag klarar av att jobba 75 %. Jag klarar av att småprata med mina arbetskamrater. Jag klarar av att ha hand om mina pengar. Jag klarar av att göra varm mat varje dag.
Till helgen kommer mina föräldrar, det kommer att bli så in i helvetes jävla jobbigt - men jag ska klara av att ha dem här hos oss. Jag ska klara av att vara vuxen och uppföra mig som en sådan också. Och jag ska inte skära mig.
Tack och adjö!
Jag är fånge i mitt tillstånd. Jag är ätstörd intill döden. Det finns bara en utväg och det är döden. Jag kan inte se att jag ska klara av att bryta med min följeslagare ätstörningsdemonen. Jag lever i mitt ätstörningshelvete.
Varför klagar jag hela tiden? Kan jag inte vara lite positiv också? Jo - jag klarar av att jobba 75 %. Jag klarar av att småprata med mina arbetskamrater. Jag klarar av att ha hand om mina pengar. Jag klarar av att göra varm mat varje dag.
Till helgen kommer mina föräldrar, det kommer att bli så in i helvetes jävla jobbigt - men jag ska klara av att ha dem här hos oss. Jag ska klara av att vara vuxen och uppföra mig som en sådan också. Och jag ska inte skära mig.
Tack och adjö!
söndag 14 februari 2010
Splittrad personlighet
Alla hjärtans dag - jag älskar er mina barn - puss och kram på er! Puss och kram på dig också min älskade man. Mitt allt. Mitt allra bästa allt.
Jag är tusen tankar och känslor som brottas i magen på mig. Känns det som. Jag orkar inte känna efter. Tankar om hudcancer - har dykt upp igen nu - överläkaren på Hand- och Plastik ringde. Men jag blir inte rädd. Är mer rädd för mitt minne, min hjärna. Rädd att mina hjärnceller tar stryk av alla piller och ECT. Glömmer ord. Glömmer bort saker och förstår inte sammanhäng som jag borde. Skurit mig i armen. Mycket. Rädd för att mina föräldrar kommer på fredag. Så mycket ångest som jag inte orkar med. Vatten i kroppen. Torr i mun.
Nu har OS börjat. Jag tycker det är roligt. Kommer nog att se det mesta. Det konstiga är att jag som gammal norrman (är svensk nu) helt plötsligt håller på norge när det kommer till tävlingar. Då blir jag jättepatriot. Då sitter vi här min man och jag och håller på vart sitt land. Men det är kul. Fast jag tror inte att vare sig norge eller sverige kommer att ta många medaljer. Jag tror det kommer att bli en hel del doping. Men snart börjar skidskytte och Björndalen - hoppas han vinner!
Detta inlägg blev lika virrigt som jag har det i min hjärna. Förlåt.
Jag är tusen tankar och känslor som brottas i magen på mig. Känns det som. Jag orkar inte känna efter. Tankar om hudcancer - har dykt upp igen nu - överläkaren på Hand- och Plastik ringde. Men jag blir inte rädd. Är mer rädd för mitt minne, min hjärna. Rädd att mina hjärnceller tar stryk av alla piller och ECT. Glömmer ord. Glömmer bort saker och förstår inte sammanhäng som jag borde. Skurit mig i armen. Mycket. Rädd för att mina föräldrar kommer på fredag. Så mycket ångest som jag inte orkar med. Vatten i kroppen. Torr i mun.
Nu har OS börjat. Jag tycker det är roligt. Kommer nog att se det mesta. Det konstiga är att jag som gammal norrman (är svensk nu) helt plötsligt håller på norge när det kommer till tävlingar. Då blir jag jättepatriot. Då sitter vi här min man och jag och håller på vart sitt land. Men det är kul. Fast jag tror inte att vare sig norge eller sverige kommer att ta många medaljer. Jag tror det kommer att bli en hel del doping. Men snart börjar skidskytte och Björndalen - hoppas han vinner!
Detta inlägg blev lika virrigt som jag har det i min hjärna. Förlåt.
söndag 7 februari 2010
Tomt i bollen
Jag orkar inte tänka längre. Förut var jag väldigt duktig på att lösa problem. Jag hade ett problem - jag tänkte ett tag - och så kunde jag lösa det. Jag är väldigt bra på logistik. Jag fixade och löste upp knutar i mitt inre.
Nu kan jag inte det längre. Jag kommer inte längre. Jag har stagnerat. Jag orkar inte ens prata med någon psykpersonal heller. Skit. Jag orkar inte längre vara föremål för någon psykpersonal. Jag är ett intressant fall - som psykpersonalen sa. De har säkert slagit vad om vem av dem som kan lösa gåtan mig. Inte för MIN skull utan bara för att det är intressant att se hur långt någon kan komma med mig.
Idag hade vi söndagsmiddag, jag är väldigt stolt. Vi hade hämtat hem sonen för middagen och allt kändes så där på riktigt, och vi hade efterrätt och allt var trevligt. Så där trevligt som man ska ha när man är en riktig familj. Har jag fått för mig. I min fantasivärld i alla fall. Sen tittade vi på tv.
Sen sitter jag och min man bredvid varandra i soffan och är tysta. Allt är tyst. Ingen orkar prata. Efter att jag sagt att jag inte har slutat tänka på att göra mig illa. Han är sårad. Jag kan förstå det. Men jag kan tyvärr inte lova det. Nu är det tyst här i huset och snart ska vi gå och lägga oss. Jag är trött. Jag har sprungit runt i skogen i en halv meter snö med kängor, ungefär 8 km. Jag blev helt slut. Men jag är mästare på att göra mig illa. Jag kan vad som helst. Jag kan plåga mig till vad som helst.
Nu kan jag inte det längre. Jag kommer inte längre. Jag har stagnerat. Jag orkar inte ens prata med någon psykpersonal heller. Skit. Jag orkar inte längre vara föremål för någon psykpersonal. Jag är ett intressant fall - som psykpersonalen sa. De har säkert slagit vad om vem av dem som kan lösa gåtan mig. Inte för MIN skull utan bara för att det är intressant att se hur långt någon kan komma med mig.
Idag hade vi söndagsmiddag, jag är väldigt stolt. Vi hade hämtat hem sonen för middagen och allt kändes så där på riktigt, och vi hade efterrätt och allt var trevligt. Så där trevligt som man ska ha när man är en riktig familj. Har jag fått för mig. I min fantasivärld i alla fall. Sen tittade vi på tv.
Sen sitter jag och min man bredvid varandra i soffan och är tysta. Allt är tyst. Ingen orkar prata. Efter att jag sagt att jag inte har slutat tänka på att göra mig illa. Han är sårad. Jag kan förstå det. Men jag kan tyvärr inte lova det. Nu är det tyst här i huset och snart ska vi gå och lägga oss. Jag är trött. Jag har sprungit runt i skogen i en halv meter snö med kängor, ungefär 8 km. Jag blev helt slut. Men jag är mästare på att göra mig illa. Jag kan vad som helst. Jag kan plåga mig till vad som helst.
onsdag 3 februari 2010
Idag är jag sjukskriven, jobbar 75 %, och idag har jag gjort det man ska göra när man är sjukskriven, nämligen ta det lugnt. Hm... Min terapeut skulle ha kommit idag men hon ringde och avbokade - förståeligt eftersom det rådde full storm ute. Jag gick ut - ja eller fick först knuffa upp dörren för den satt fast i all snö. Så skottade jag snö framför huset och ner till brevlådan. Att skotta snö är vansinnigt jobbigt och tråkigt. Jag försökte tänka att det skulle vara roligt, men det finns inte en gnutta roligt, utan bara astråkigt.
Efter det roliga gick jag till affären i mina jättekängor som väger minst 10 kg styck och med ryggsäcken på ryggen (var annars...) för att handla. Det blev en hel del och det tog mig ungefär en timme att ta mig hem med 6 liter mjölk, 4 liter yoghurt, äpplen och apelsiner, 4 liter juice - you name it. Ja - GODIS också!
Eftersom jag tillhör släktet självplågare var jag ganska nöjd när ryggen värkte och armarna stod rakt ut efter min lilla strapats. Heja mig. Jag kan! Jag duger!
Jag har låtit min kropp vila litegrann, och nu har det blivit "varmt" ute - så jag ska nog ut och gå en sväng till. Åt korv stroganoff till lunch - verkligen - och är vansinnigt stolt OCH vansinnigt ångestfylld över det.
Jag sa till min terapeut på telefon att jag nog måste skära mig lite igen. Det skulle underlätta livet. Hon tycker att det räcker med de diagnoserna jag har om jag inte ska förstärka min personlighetsstörning ytterligare. Hm, jag ska avstå. I allafall i dag. Kanske i morgon. Jag blir av med min anorexia - men skaffar mig annat att plåga mig med. Jag begriper mig inte på mig själv.
Efter det roliga gick jag till affären i mina jättekängor som väger minst 10 kg styck och med ryggsäcken på ryggen (var annars...) för att handla. Det blev en hel del och det tog mig ungefär en timme att ta mig hem med 6 liter mjölk, 4 liter yoghurt, äpplen och apelsiner, 4 liter juice - you name it. Ja - GODIS också!
Eftersom jag tillhör släktet självplågare var jag ganska nöjd när ryggen värkte och armarna stod rakt ut efter min lilla strapats. Heja mig. Jag kan! Jag duger!
Jag har låtit min kropp vila litegrann, och nu har det blivit "varmt" ute - så jag ska nog ut och gå en sväng till. Åt korv stroganoff till lunch - verkligen - och är vansinnigt stolt OCH vansinnigt ångestfylld över det.
Jag sa till min terapeut på telefon att jag nog måste skära mig lite igen. Det skulle underlätta livet. Hon tycker att det räcker med de diagnoserna jag har om jag inte ska förstärka min personlighetsstörning ytterligare. Hm, jag ska avstå. I allafall i dag. Kanske i morgon. Jag blir av med min anorexia - men skaffar mig annat att plåga mig med. Jag begriper mig inte på mig själv.
måndag 1 februari 2010
Ja - ett fel till
Som om jag inte är trasig nog så har jag fått blodpropp i armen - resultat efter en ven-flon från ECT:n i onsdags. Så jag kan knappt använda handen. Det är inte speciellt nyttigt eftersom jag är sekreterare och behöver min stackars hand. Och sjukskriven kan jag ju inte bli eftersom jag är utförsäkrad.....Så jag får sitta där. Med min propp.
Trög ovilja liksom
Vet inte vad det är med mig för tiden, men jag är passifierad, utan ork eller lust. Känner mig som en passiv passagerare till livet där jag inte vet om jag ska åka en hållplats till eller om jag rent av ska kliva av? Jag har haft sån ovilja och olust att skriva både här och där, kanske kan det förbättras.
Det upptäcktes att jag av någon anledning jag inte vet varför hade för liten dos Litium så därför har vi höjt igen. Vi höjde i fredags och min kropp mår inte bra av det. Jag har själv tillfört kroppen för lite vätska och misshandlat den på annat sätt, så jag är inte i bästa fysiska form. Jag är glömsk pga mediciner/ECT/svält etc, etc. Jag är ett vrak med andra ord. Det är hårt att inte komma ihåg - alltså verkligen INTE komma ihåg hur jag kom mig hem från jobbet i fredags och om min son har varit här och i så fall hur han kom sig hem till sitt hem igen?
Jag känner mig dum. Jag är osmart. Vi hade en häftig diskussion på psyk idag igen. Jag har lovat orka ett tag till.
Jag ska försöka skriva både här och där igen när jag har fått ordning på huvudkontoret. Jag läser era bloggar och är avundsjuk på att ni fortfarande är intelligenta hela högen. Avis. Det är jag. Kram.
Det upptäcktes att jag av någon anledning jag inte vet varför hade för liten dos Litium så därför har vi höjt igen. Vi höjde i fredags och min kropp mår inte bra av det. Jag har själv tillfört kroppen för lite vätska och misshandlat den på annat sätt, så jag är inte i bästa fysiska form. Jag är glömsk pga mediciner/ECT/svält etc, etc. Jag är ett vrak med andra ord. Det är hårt att inte komma ihåg - alltså verkligen INTE komma ihåg hur jag kom mig hem från jobbet i fredags och om min son har varit här och i så fall hur han kom sig hem till sitt hem igen?
Jag känner mig dum. Jag är osmart. Vi hade en häftig diskussion på psyk idag igen. Jag har lovat orka ett tag till.
Jag ska försöka skriva både här och där igen när jag har fått ordning på huvudkontoret. Jag läser era bloggar och är avundsjuk på att ni fortfarande är intelligenta hela högen. Avis. Det är jag. Kram.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)