Jag orkar inte tänka längre. Förut var jag väldigt duktig på att lösa problem. Jag hade ett problem - jag tänkte ett tag - och så kunde jag lösa det. Jag är väldigt bra på logistik. Jag fixade och löste upp knutar i mitt inre.
Nu kan jag inte det längre. Jag kommer inte längre. Jag har stagnerat. Jag orkar inte ens prata med någon psykpersonal heller. Skit. Jag orkar inte längre vara föremål för någon psykpersonal. Jag är ett intressant fall - som psykpersonalen sa. De har säkert slagit vad om vem av dem som kan lösa gåtan mig. Inte för MIN skull utan bara för att det är intressant att se hur långt någon kan komma med mig.
Idag hade vi söndagsmiddag, jag är väldigt stolt. Vi hade hämtat hem sonen för middagen och allt kändes så där på riktigt, och vi hade efterrätt och allt var trevligt. Så där trevligt som man ska ha när man är en riktig familj. Har jag fått för mig. I min fantasivärld i alla fall. Sen tittade vi på tv.
Sen sitter jag och min man bredvid varandra i soffan och är tysta. Allt är tyst. Ingen orkar prata. Efter att jag sagt att jag inte har slutat tänka på att göra mig illa. Han är sårad. Jag kan förstå det. Men jag kan tyvärr inte lova det. Nu är det tyst här i huset och snart ska vi gå och lägga oss. Jag är trött. Jag har sprungit runt i skogen i en halv meter snö med kängor, ungefär 8 km. Jag blev helt slut. Men jag är mästare på att göra mig illa. Jag kan vad som helst. Jag kan plåga mig till vad som helst.
3 kommentarer:
Fastna inte i tystnaden bara. Den kan svälja en hel om den får chansen.
Kram!
Usch vad tråkigt att du känner dig som en försökskanin. Det skulle jag inte heller vilja vara.
Som Charlyene säger så fastna inte i tysnaden ensam.
Kram.
Skaffat mig en ny adress till min blogg och ett nytt nicknamn (Det är jag Ylva)
Skicka en kommentar