När vet man att man borde avsluta terapin? Är det realistiskt av mig att avsluta nu? Eller är jag feg? Vill rymma bort när kraven skärps på mig? Eller är det dags att tacka för mig? Min frustration över att inte göra framsteg i terapin är enorm. Jag törs inte. Törs inte gå vidare.
Jag är fånge i mitt tillstånd. Jag är ätstörd intill döden. Det finns bara en utväg och det är döden. Jag kan inte se att jag ska klara av att bryta med min följeslagare ätstörningsdemonen. Jag lever i mitt ätstörningshelvete.
Varför klagar jag hela tiden? Kan jag inte vara lite positiv också? Jo - jag klarar av att jobba 75 %. Jag klarar av att småprata med mina arbetskamrater. Jag klarar av att ha hand om mina pengar. Jag klarar av att göra varm mat varje dag.
Till helgen kommer mina föräldrar, det kommer att bli så in i helvetes jävla jobbigt - men jag ska klara av att ha dem här hos oss. Jag ska klara av att vara vuxen och uppföra mig som en sådan också. Och jag ska inte skära mig.
Tack och adjö!
4 kommentarer:
Jag tror att en skall sluta med terapi när en känner att en inte får något mer ut av det. Inte för att en är rädd, utan för att en har uttömt möjligheterna. Men sådant är ju också svårt att avgöra.
Fast en kan ju vända på frågan, och undra vad en förlorar på att fortsätta. Om inte, så kan en ju fortsätta ett tag till.
Kram!
Ville bara ge dig en styrkekram.
Nej, jag förlorar nog inget på att fortsätta som du säger. Jag vore nog ensam utan stöd i ryggen.
Hej igen. Som svar (tror det var du som skrev i min andra blogg) Jag har http://inget-liv.blogspot.com numera.
Skicka en kommentar