Var ute en sväng och gick. Var trött i benen och yr. Jag tror det beror på biverkningar av medicinerna. Jag vill att det ska vara så i allafall. Jag vill inte att det ska vara av brist på energi. För då förlorar jag och det vill jag inte. Kom hem och drack en kopp kaffe och åt två mackor och ett päron. Efter duschen. Känns bra.
I morgon ska jag träffa min terapeut efter mitt sammanbrott hos arbetsterapeuten i onsdags. Arbetsterapeuten tycker att jag är felbehandlad. Jag hoppas inte arbetsterapeuten har skrivit för mycket i journalen angående mitt sammanbrott så att terapeuten blir arg. På mig. Jag är skör och kan likagärna reagera blixtsnabbt och affektivt utan att tänka mig för.
söndag 21 mars 2010
lördag 20 mars 2010
Vind
Idag var jag ute och sprang. Jag vet, jag får inte, jag ska inte, men nu gör jag som jag vill. Och jag hade en underbar naturupplevelse. Jag sprang i djupa vattenpölar, i lera, på asfalt, det blåste och var tungt, men efteråt - en lyckorus i hela kroppen. Sedan åkte vi och hämtade sonen. Jag körde bil för första gången på flera veckor, det var lite nervöst, jag hade svårt att koncentrera mig om många saker på en gång. Det är väl medicinerna förstås. Jag lagade middag och vi åt, och jag kunde skratta och jag tittade på min underbara son, han som jag skapat en gång för 20 år sedan. Och så sitter han där och undrar hur jag mår, och jag säger att det varit jobbigt. Och jag tänker att det är för honom jag lever, att annars vore jag död. Middagen var god och nu ska vi titta på film och jag ska unna mig lite godis. Och jag ska ut och springa i morgon också. Och rakbladen ligger kvar i min väska. Jag utsätter det ett tag till.
torsdag 18 mars 2010
Döden och jag
Hemska dagar. Jag vet inte om jag vill mer. Jag kan inte tänka framåt hur det ska bli.
Jag försöker låta bli att tänka. Jag ringer mina barn och tänker på dem.
Jag försöker låta bli att tänka. Jag ringer mina barn och tänker på dem.
lördag 13 mars 2010
Ledig lång lördag
Nu är det en sån där lördag igen. Mina helger har blivit något av en prövelse. Vad ska man fylla helgen med? Vad ska jag äta? Hur långt ska jag gå? Och hur länge ska jag hålla på med detta? Detta som är livet. Jag hade iallafall väldigt trevligt när jag läste tidningen och åt min frukost. Man får njuta av det lilla. Nu för tiden är det operation mage, och det har tillkommit lite nya rutiner vid frukosten. Nytt magpulver och linfrön. Inte speciellt trevligt, men lönen är att ha en mage som fungerar och det är guld värt.
Sedan ringde jag upp min mor - som hade ringt i går när jag var ute - och jag tyckte jag borde ringa henne idag så jag gjorde det. Hon var alldeles strålande glad, som vanligt, hon vill att allt ska vara strålande lyckligt och att jag ska vara den mest lyckliga dottern på denna jord. I går hade hon sagt till min man att nu borde jag väl vara över med min ätstörning, nu när de hade betalat så mycket (jag var på ett slags hem för ett tag sedan för att botas), och varför blev jag aldrig frisk? Jag blev bara ledsen och trött, uppgiven och vill bara dra mig undan det hela. Det är så komplicerat med mina föräldrar så jag hittar inga ord ens. Jag orkar inte. Jag är trött på all terapi. Det som hjälper mig mest är egentligen mina mediciner och min ECT. Speciellt ECT. Räddaren i nöden. Min livlina. Men förr eller senare tar ju det slut också.
Efter den glassiga diskussionen gick jag ut i skogen i en rasande fart. Jag var trött men det gick bra, och jag hade lust att springa lite senare på dagen.
Försökte sova lite på soffan men det gick inte, och nästa göromål var att äta hamburgare med mannen. Och med glass till efterrätt. Jag blev tvingad. Jag känner mig arg och vresig och har lust att slå till nåt. Min man kanske.
Jag ligger här och läser Amelia och det är bara att inse att jag är för gammal för denna tidning. Ikväll är det melodifestivalen - det ska jag se. Jag har inte sett något innan, men just finalen ska jag se. Hoppas jag är på bättre humör då.
Sedan ringde jag upp min mor - som hade ringt i går när jag var ute - och jag tyckte jag borde ringa henne idag så jag gjorde det. Hon var alldeles strålande glad, som vanligt, hon vill att allt ska vara strålande lyckligt och att jag ska vara den mest lyckliga dottern på denna jord. I går hade hon sagt till min man att nu borde jag väl vara över med min ätstörning, nu när de hade betalat så mycket (jag var på ett slags hem för ett tag sedan för att botas), och varför blev jag aldrig frisk? Jag blev bara ledsen och trött, uppgiven och vill bara dra mig undan det hela. Det är så komplicerat med mina föräldrar så jag hittar inga ord ens. Jag orkar inte. Jag är trött på all terapi. Det som hjälper mig mest är egentligen mina mediciner och min ECT. Speciellt ECT. Räddaren i nöden. Min livlina. Men förr eller senare tar ju det slut också.
Efter den glassiga diskussionen gick jag ut i skogen i en rasande fart. Jag var trött men det gick bra, och jag hade lust att springa lite senare på dagen.
Försökte sova lite på soffan men det gick inte, och nästa göromål var att äta hamburgare med mannen. Och med glass till efterrätt. Jag blev tvingad. Jag känner mig arg och vresig och har lust att slå till nåt. Min man kanske.
Jag ligger här och läser Amelia och det är bara att inse att jag är för gammal för denna tidning. Ikväll är det melodifestivalen - det ska jag se. Jag har inte sett något innan, men just finalen ska jag se. Hoppas jag är på bättre humör då.
söndag 7 mars 2010
Vaken
Vaknade tidigt idag, det gjorde jag igår också, jag vet inte varför för jag somnade ganska sent. Min man ligger kvar och sover, han sover mycket längre än mig. Sen så somnar jag igen vid 11-12 när jag har varit ute på promenad. Jag tror det ska bli en fin dag i dag också.
Igår åkte vi in till sonen som bor i stan, jag var mest spänd på hur det skulle se ut i hans lägenhet, det var ett tag sedan jag var där. Ville också ha en ny tröja och lite smink. Sonen och min man gick till systembolaget och jag hittade faktiskt en tröja, kul! Systembolaget är inget för mig för jag dricker inte. Det har jag inte gjort på många år, både av princip men också pga alla mediciner jag tar.
Sedan storstädade vi sonens lägenhet, han har visst inte lärt sig hur man städar..... Jag får nog ta på mig skulden för det eftersom han är bra bortskämd från sitt föräldrahem. När vi hade använt Ajax, skurborstar, dammsugare och skurhink glänste det och det kändes så bra och sonen såg mycket nöjd och glad ut. Hemma gjorde jag mat och tog en Oxascand, sa inget till min man men jag mådde inget bra, och gör det inte nu heller. Skit samma. Jag mår nog bättre när jag bara har fått gått en sväng.
Jag känner mig lite provocerad av min skötare och tänker vara öppenhjärtig mot henne, mycket pga respekt för mina egna känslor, jag vill inte känna mig trampad på. Så jag tänker skriva några rader och skicka henne ett mejl. Sen har jag gjort mig illa i armen, riktigt illa. Det känns konstigt att sitta här med min man och vara i behov av sjukvård men inte kunna säga något.
Nu har han visst vaknat och jag ska avsluta detta inlägg. Ha en fin söndag!
Igår åkte vi in till sonen som bor i stan, jag var mest spänd på hur det skulle se ut i hans lägenhet, det var ett tag sedan jag var där. Ville också ha en ny tröja och lite smink. Sonen och min man gick till systembolaget och jag hittade faktiskt en tröja, kul! Systembolaget är inget för mig för jag dricker inte. Det har jag inte gjort på många år, både av princip men också pga alla mediciner jag tar.
Sedan storstädade vi sonens lägenhet, han har visst inte lärt sig hur man städar..... Jag får nog ta på mig skulden för det eftersom han är bra bortskämd från sitt föräldrahem. När vi hade använt Ajax, skurborstar, dammsugare och skurhink glänste det och det kändes så bra och sonen såg mycket nöjd och glad ut. Hemma gjorde jag mat och tog en Oxascand, sa inget till min man men jag mådde inget bra, och gör det inte nu heller. Skit samma. Jag mår nog bättre när jag bara har fått gått en sväng.
Jag känner mig lite provocerad av min skötare och tänker vara öppenhjärtig mot henne, mycket pga respekt för mina egna känslor, jag vill inte känna mig trampad på. Så jag tänker skriva några rader och skicka henne ett mejl. Sen har jag gjort mig illa i armen, riktigt illa. Det känns konstigt att sitta här med min man och vara i behov av sjukvård men inte kunna säga något.
Nu har han visst vaknat och jag ska avsluta detta inlägg. Ha en fin söndag!
torsdag 4 mars 2010
Kvällen omfamnar mig
Jag har släckt ner i huset, bara lampan i hallen och sovrummet lyser. Jag tänkte vänta lite innan jag gick och la mig, vänta på att mina ångestdämpande mediciner omfamnar mig och skänker mig ro. Det har inte varit någon trevlig dag i dag. Det har varit en alldeles förskräcklig dag där jag knappast har kunna arbeta, där mina "arbetskamrater" har tittat på mig med förundrande ögon över mitt beteende. Där jag har varit medicinpåverkad och trött av anorexi, där kroppen har gett upp och jag i ett stort förvånat frågetecken inte begriper att min kropp inte lyder mig längre.
Jag hade en förskräcklig session hos min skötare, där jag flera gånger mer eller mindre skrek att jag ville gå därifrån, att jag inte ville ha någon vård, att jag ger upp och att jag inte har någon lust att leva längre. Till slut var sessionen över och jag tog mig hem med tåget och har ätit soppa och klementiner i mängder och nu kl 21 skiter i det här. Jag tog mina vanliga mediciner - har skurit ner Seroquel till hälften - och tog först en Oxascand som funkade bra igår men som inte gör det idag utan jag har tagit en till, hoppas att jag vaknar i morgon bitti. Ska gå upp 05:30. Jag hoppas att jag ska klara av mitt arbete i morgon, annars går jag hem. Det är inte speciellt trevligt att titta sina arbetskamrater i ögonen och ha lust att skrika: Hjälp mig, men jag klarar inte av arbetet, jag förstår inte vad ni säger, hjälp.
Sen har jag lovat att köpa varm lunch. Jag ska göra det. Det har jag bestämt mig för. I morgon kväll ska jag skriva hur det gick. God natt.
Jag hade en förskräcklig session hos min skötare, där jag flera gånger mer eller mindre skrek att jag ville gå därifrån, att jag inte ville ha någon vård, att jag ger upp och att jag inte har någon lust att leva längre. Till slut var sessionen över och jag tog mig hem med tåget och har ätit soppa och klementiner i mängder och nu kl 21 skiter i det här. Jag tog mina vanliga mediciner - har skurit ner Seroquel till hälften - och tog först en Oxascand som funkade bra igår men som inte gör det idag utan jag har tagit en till, hoppas att jag vaknar i morgon bitti. Ska gå upp 05:30. Jag hoppas att jag ska klara av mitt arbete i morgon, annars går jag hem. Det är inte speciellt trevligt att titta sina arbetskamrater i ögonen och ha lust att skrika: Hjälp mig, men jag klarar inte av arbetet, jag förstår inte vad ni säger, hjälp.
Sen har jag lovat att köpa varm lunch. Jag ska göra det. Det har jag bestämt mig för. I morgon kväll ska jag skriva hur det gick. God natt.
onsdag 3 mars 2010
Med mera
Efter att jag har legat och vilat mig nån timme mår jag lite bättre. Jag tror jag ska orka sitta här och skriva några rader. Jag har mått så dåligt fysiskt ett tag nu och idag efter att jag åt frukost mådde jag riktigt dåligt.
Jag vet inte om det är:
a) Litiumkoncentrationen
b)för mycket träning
c) för lite och enformig kost
d) Seroquel - för hög dos
Jag får väl eliminera en sak i taget... Idag är jag sjukskriven och är tacksam för det. Har svårt att koncentrera mig och är en "dålig" anställd. Idag är det KBT-terapi hemma hos mig. Jag har ingen lust, det är skitjobbigt med KBT, jag blir helt slut. Det är jobbigt att utsätta sig för det man hatar mest av allt. Helst vill man bara säga att man vill avsluta det hela snabbt. Men jag är ju så jävla plikttrogen, det är säkert, så jag gör vad jag blir tillsagd.
Igår gick jag på cytologprov på Kvinnohälsan. Det är ju inte heller något som är favoritsysselsättning. Men jag jobbar hela dagarna med kvinnor som har cellförändringar i livmodern så jag vet att det kan hända, så därför går jag. Det är dock ett paradox att jag går på kontroller både för min livmoder och för min hudcancer, när jag stundtals tänker att jag vill ta livet av mig. Den senaste tiden har tankarna dykt upp igen, jag vet inte om jag orkar leva längre och det är inget jag bara säger. Jag är inte rädd, jag bara orkar inte med det här. Men jag har ju barnen och det vore väl förfärligt om de blev moderslösa? Jag kan inte förstå det för jag tycker inte jag är någon bra mor, men en mor är väl en mor tänker jag.
I allafall myllrade det av kvinnor på Kvinnohälsan, det var helt otroligt och inte en man så långt ögat kunde nå. Väntetid på över en timme. Men när man väl var där inne gick det i en rasande fart. Skönt att ha det gjort. Efter det gick jag på stan ett tag. Tittade på kläder och fann en t-shirt jag ville ha. Bestämde mig för att köpa den och skulle till att betala med Visakortet Nordea. I kassan fungerade inte Nordeakortet så expediten bad mig gå och ta ut i en bankomat. Javel. Men det gjorde jag inte för jag orkade inte, så nu blev det inget köp och idag är jag glad för det! Sicken tur! Jag får ta en ny sväng på stan någon annan dag.
Min man ringde mig, ville höra hur det var. Själv är han jättenegativ över allt och alla. Jag finner det väldigt provocerande och jag inser hur jobbigt det är med en person (som jag har varit) som bara klagar och inget är bra. Jag försökte muntra upp honom utan någon större framgång. Jag blev helt dyster av samtalet, allt är bara skit och inget är bra. Sa han. Jag ska ringa min son som bor själv och som är arbetslös för tillfället, och som inte har någon större rutin över dagen. Han är väl jättenegativ över livet han också förstås. Så jag intar rollen som positiv. Och försöker säga fina ord över livet och över solen som skiner på oss idag.
Jag vet inte om det är:
a) Litiumkoncentrationen
b)för mycket träning
c) för lite och enformig kost
d) Seroquel - för hög dos
Jag får väl eliminera en sak i taget... Idag är jag sjukskriven och är tacksam för det. Har svårt att koncentrera mig och är en "dålig" anställd. Idag är det KBT-terapi hemma hos mig. Jag har ingen lust, det är skitjobbigt med KBT, jag blir helt slut. Det är jobbigt att utsätta sig för det man hatar mest av allt. Helst vill man bara säga att man vill avsluta det hela snabbt. Men jag är ju så jävla plikttrogen, det är säkert, så jag gör vad jag blir tillsagd.
Igår gick jag på cytologprov på Kvinnohälsan. Det är ju inte heller något som är favoritsysselsättning. Men jag jobbar hela dagarna med kvinnor som har cellförändringar i livmodern så jag vet att det kan hända, så därför går jag. Det är dock ett paradox att jag går på kontroller både för min livmoder och för min hudcancer, när jag stundtals tänker att jag vill ta livet av mig. Den senaste tiden har tankarna dykt upp igen, jag vet inte om jag orkar leva längre och det är inget jag bara säger. Jag är inte rädd, jag bara orkar inte med det här. Men jag har ju barnen och det vore väl förfärligt om de blev moderslösa? Jag kan inte förstå det för jag tycker inte jag är någon bra mor, men en mor är väl en mor tänker jag.
I allafall myllrade det av kvinnor på Kvinnohälsan, det var helt otroligt och inte en man så långt ögat kunde nå. Väntetid på över en timme. Men när man väl var där inne gick det i en rasande fart. Skönt att ha det gjort. Efter det gick jag på stan ett tag. Tittade på kläder och fann en t-shirt jag ville ha. Bestämde mig för att köpa den och skulle till att betala med Visakortet Nordea. I kassan fungerade inte Nordeakortet så expediten bad mig gå och ta ut i en bankomat. Javel. Men det gjorde jag inte för jag orkade inte, så nu blev det inget köp och idag är jag glad för det! Sicken tur! Jag får ta en ny sväng på stan någon annan dag.
Min man ringde mig, ville höra hur det var. Själv är han jättenegativ över allt och alla. Jag finner det väldigt provocerande och jag inser hur jobbigt det är med en person (som jag har varit) som bara klagar och inget är bra. Jag försökte muntra upp honom utan någon större framgång. Jag blev helt dyster av samtalet, allt är bara skit och inget är bra. Sa han. Jag ska ringa min son som bor själv och som är arbetslös för tillfället, och som inte har någon större rutin över dagen. Han är väl jättenegativ över livet han också förstås. Så jag intar rollen som positiv. Och försöker säga fina ord över livet och över solen som skiner på oss idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)