Hönan eller ägget?

Jag är hemma från jobbet idag. Jag har ont i magen och diarré, ligger i sängen och har ont. Fick gå hem från jobbet igår och hade ont i magen i helgen också, samt förra helgen. Idag ringde jag vårdcentralen och fick prata med en ganska trevlig sköterska som tog mig på allvar och bokade en tid till en läkare nästa tisdag. Detta är en sida av mig. En sida som passar in på mitt yttre. Välvårdad, smal, snygga kläder, bra jobb, en som inte står i vägen, en som inte stör, en som är tacksam att någon över huvudtaget bryr sig om att ge mig en tid till en läkare som har FULLT upp!

Så är det den andra sidan, tjock psyk-journal, psyk-mediciner, sjukskriven, etc etc. Skötaren ringde mig efter att jag pratat med VC, och jag berättade om magen och vårdcentralen. Sa att jag hade fått tid. Och hon säger: har du berättat om din ätstörning? Att du endast äter yoghurt och bröd? Om dina mediciner? Om missbruk av laxermedel?

Nej - jag vill inte att mitt magont ska bero på min ätstörning. Jag vill att den ska bero på något annat. Jag vill ha nåt pulver som ska lösa detta. Jag vill ha nåt pulver som gör att maten rinner rakt igenom. Jag vill inte att detta pulver ska göra så jag får ont. Men en LAGOM diarré. Fixa detta herr doktor. Gör det smidigt utan att jag behöver anstränga mig.

Jag har bestämt mig för att sammanfoga dessa två sidor nu. Jag ska para ihop den glamorösa sidan med den oglamorösa. Och stå för det. Här är jag. Därför att det börjar bli svårt att dölja den oglamorösa sidan längre. Den överskuggar det mesta nu för tiden.

Och så har jag fått massor med gråa hår. VERKLIGHETEN. Kanske ska jag gå till frissan? Göra ett ansträngt försök att få pyttelite glamour i min vardag igen?

Ännu en dag här

Ännu en dag med konstiga känslor, ångest och flashbacks, som jag inte kan förstå, som om allt håller på att trasas sönder. Jag stod och tittade på mig själv i spegeln, vitt hårband och mitt svarta långa hår åt alla håll. Min man och jag tittar och sen börjar vi skratta - jag ser verkligen ut som en riktig galning.
Jag har gjort i ordning paj och sallad, baguette och tårta, ingen kan ana att jag har kaos i hjärtat. Så kommer då gästerna och på något sätt så hjälper det att vi har besök. Jag blir tvungen att tänka på annat - eller de normala tankarna blandar sig med kaoset och så blir jag mer eller mindre normal. Jag tvingas att dricka kaffe och äta en mums-mums och det känns rätt bra. Sedan åker alla efter två timmar och då vaknar ångesten igen och jag tror att dammsugaren är efter mig, jag ser konstiga saker och får en flashbacks från då jag var 20, en kort liten sekund. Jag tror inte jag ska ha mer ECT nu. Jag är så rädd jag ska bli deprimerad igen, men det här är helt vedervärdigt dessa deja vu jag upplever, det är så skrämmande och fruktansvärt jobbigt och jag blir så rädd.
Jag fick en säck jord, ett träd och några blommor jag inte kommer ihåg namnet på, och det är meningen att jag ska göra iordning några krukor och ha på framsidan av huset. Jag har ingen kraft till det, det bara går inte. Jag får sätta alltihopa på baksidan och göra det iordning efter jobbet i morgon. Svärmor och svärfar har varit här och min svägerska. Nu har svägerskan dragit med sig min man för att byta däck. De åker långt för att göra det - det ska kosta så lite som möjligt - givetvis.

Som ett kaos

Veckan avklarad på alla sätt och vis - på alla möjliga och omöjliga sätt. Jag sitter just nu och ska vänta på att maten har lagt sig i magen så jag kan ut och gå rundorna i skogen. Min man kom precis hem och jag kände mig så där nykär med hjärtat fullt av kärlek. Jag skuttade fram och gav honom en smällkyss på munnen men han blev genast skeptisk, hur var det fatt med mitt humör??

Medan jag väntar på att maten ska lägga sig så kan jag berätta om mitt senaste sminkinköp som visade sig vara att köpa grisen i säcken. Det är "brun-utan-sol"-kräm för ansiktet och som kostade 305,- (vilket jag inte egentligen har). Jag har tagit på det några gånger nu och resultatet är att jag ser ut som mitt ansikte har varit på Cypern. Inte halsen. Gissar att någon sagt något. Hoppas det ska blekna över helgen. Och så köpte jag en klänning som sitter för tajt och det var också att köpa grisen i säcken.

Min son har kommit hem från utlandet och en semesterresa, så honom ska jag försöka träffa i morgon så jag kan se hans fina fotografier. Han hade lagt ut några på Facebook och jag blir alldeles varm om hjärtat när jag ser honom. Sen att han absolut inte klarar av att städa sin lilla 2:a - det får jag väl svälja. Min dotter bor utomlands och henne ska vi åka och "hämta" i maj. Så blir hela vår familj hel igen. På gott och ont. Efter ett tag så får jag väl "spatt" och önskar att de flyttar iväg igen. Det kan lätt bli trångt när 4 st ska samsas i en liten villa.

Nu går jag ut i skogen. Lägg märke till att jag inte skrivit om min ECT, deja vu, tvångssyndrom, psykos, Litium, manodepressiva period - nej här ska vi låta bli det.

Så som jag är

Nu är påsken över och snön som föll i morse är borta. Det har varit en grå dag idag, och så kallt och surt så vi hade en värmefläkt på några timmar. Vill inte frysa.

Jag tog bilen in till Staden för att kika lite i affärerna men också för att öva mig på bilkörning. Jag kör bil väldigt sällan av olika anledningar, men jag vill absolut inte komma för långt bort från det. Det gick bra! Jag köpte en skjorta till min käre man som fyller år på onsdag, och så passade jag på att köpa en klänning till mig själv, jag hittade många anledningar till att göra det.... :-)

Men annars har det nog varit en ganska bedrövlig helg och jag ska nu berätta lite om hur jag har haft det och vara ganska så ärlig fast det är pinsamt och bedrövligt. Jag är ganska ledsen ikväll, inte deppig utan ledsen för att jag är så trött så min kropp inte orkar hålla sig upprätt.

Igår var jag mer eller mindre sängliggande förutom på morgonen innan eländet började, då jag gick 9 km i rask takt. Efter det åt jag bara yoghurt och lite bröd. Detta pga att jag har en fruktansvärt dåligt mage som inte tål någonting. Detta efter åratal av missbruk av laxermedel, och intag av bara bröd, så min mage inte tål varm mat. Nu har jag haft en period med överdrivet användande av laxermedel igen. Idag försökte jag äta lite lax men är nu sängliggande igen. Jag har varit ute 9 km idag också liksom alla andra dagar. Jag är trött och energifattig, allt jag gör måste jag göra i slow motion för att orka.

Nu gråter jag en skvätt igen. Det är så hopplöst och jag undrar hur länge min kropp ska orka. Jag är så elak mot mig själv.

I morgon ska jag till terapeuten igen. Jag vet hur det kommer att bli och jag har ingen lust att gå. Hon säger att det är upp till mig och ansvaret ligger på mig och det är mitt val. Som om jag inte vet det. Men jag klarar inte. Det har varit på tal att jag ska få träffa en dietist. Jag kanske ska ta upp det igen med min arbetsterapeut igen. Samtidigt så blir jag trött när jag tänker på att jag ska blanda in ytterligare en yrkesprofession. Hur mycket jävla terapi ska jag orka?

Tankar på döden vimlar omkring i min hjärna igen. Jag såg ett program igår om en som provade ut sin kista, det kanske vore något för mig, att planera liksom.

Hej med er!

Fotboll!

Vill bara skriva att just nu spelar en pojke fotboll på fotbollsplanen här utanför vårt hus i SHORTS och T-SHIRT! Så underbart! Känns som det är sommar!

Onödigt vetande

Detta gäller min nattsömn. Det tog lång tid innan jag somnade i går. Jag var trött när jag la mig, orkade inte titta på den filmen som min andra hälft tittade på - Aviator med Leonardo di Caprio - var alldeles för rastlös. Så låg jag då där och kände mig hungrig, jag fick vända och vrida på mig tills jag hittade en ställning där hungern inte skrek. Jag tyckte att jag hade ätit ganska bra på kvällen, mest godis då, och det räknas kanske inte som mat.

På natten vaknade jag många gånger och det är här min nattliga kunskap kommer in. Jag drömde väldigt mycket, mest att jag sprang upp för berg som var isbelagda men jag hoppade omkring som en riktig bergsget och någon sa "bra fysik hon har". Jag har försökt tolka varför någon sa så - möjligen är det för att jag vill framstå som vältränad? Inte vet jag.

I allafall - jag var inne på toaletten alla gångerna jag vaknade och vägde mig. Och för varje gång jag var där inne gick jag ner i vikt. Fascinerande. Det måste ha med vatten i kroppen att göra eller hur? Inte kan man väl gå ner i fettmassa bara så där under natten? Allt jag åt igår försvann under natten.

Så kommer terapeuten (ja vet - jag tjatar om henne men hon är runt mig hela min vakna tid) att fråga om jag gått upp i vikt - för det ska jag - och då kommer jag att säga: Nej, jag har inte gått upp i vikt - och så kommer hon att bli irriterad - för tusende gången. Jag är helt omöjlig, snart kastar hon ut mig som patient. Kanske är det det bästa?

Idag är det påsklunch med mycket mat hos svärföräldrarna och med svägerskan och familj, det blir nog att äta. Förresten frågade jag min väninna om hon ville följa med, och hon har inte svarat (SMS) - så hon blev nog irriterad och tolkade det hela helt fel - jag ville ju bara vara trevlig. Nu kanske hon är inlagd för att jag liksom har påpekat att hon är ensam. Det blir ju aldrig rätt eller hur?

Sorg

Jag sitter här och har precis varit inne på Facebook och fått veta att en kollega har dött. I cancer. Jag är helt chockad. Så fort det har gått. Och så ung hon var. Och familjen hon lämnar. I tisdags fyllde hon år och nu är hon död. På hennes facebooksida har mängder med människor varit inne och skrivit några ord. Det är helt rörande. Och vilken roll facebook fyller, att man får visa sin sorg och sin sympati.

Samtidigt får det mig att tänka på att jag ville dö för några veckor sedan, hur hade det blivit då? Vilken sorg min familj skulle försättas i. Kan jag förstå det? Förstår jag egentligen hur definitivt döden är?

Och så tänker jag: det är inte många som skulle skriva på min facebooksida eftersom jag har isolerat mig och inte har några speciella vänner. Det är också sorgligt på sitt sätt.

Jag har fått en ny vän, en vän som har massor med problem och som ligger inne emellanåt. Hon sa i förrgår att hon inte kommer att palla påsken. Jag har fått för mig att jag ska bjuda med henne till påsklunch på påskafton till mina svärföräldrar så hon inte ska behöva vara ensam. Jag nämnde detta för min terapeut men hon tyckte inte jag skulle göra det. Om hon behöver läggas in på psyket så är det hennes val och inget jag behöver stå till ansvars för. Jag vet inte. Jag har sympatier för henne.

Själv har jag mått bättre. Jag är fysiskt sjuk. Helt utmattad efter senaste hypomani, det tog hårt. Jag ska försöka vila upp mig under påsken. Och äta. Igår fick jag gå hem från jobbet kl 12. Orkade inte ens prata. Jag hittar inte ord och är helt tom i huvudet. Jag visste inte ens vilken dag det var. Skruttiga mig.