Jag sitter här och har precis varit inne på Facebook och fått veta att en kollega har dött. I cancer. Jag är helt chockad. Så fort det har gått. Och så ung hon var. Och familjen hon lämnar. I tisdags fyllde hon år och nu är hon död. På hennes facebooksida har mängder med människor varit inne och skrivit några ord. Det är helt rörande. Och vilken roll facebook fyller, att man får visa sin sorg och sin sympati.
Samtidigt får det mig att tänka på att jag ville dö för några veckor sedan, hur hade det blivit då? Vilken sorg min familj skulle försättas i. Kan jag förstå det? Förstår jag egentligen hur definitivt döden är?
Och så tänker jag: det är inte många som skulle skriva på min facebooksida eftersom jag har isolerat mig och inte har några speciella vänner. Det är också sorgligt på sitt sätt.
Jag har fått en ny vän, en vän som har massor med problem och som ligger inne emellanåt. Hon sa i förrgår att hon inte kommer att palla påsken. Jag har fått för mig att jag ska bjuda med henne till påsklunch på påskafton till mina svärföräldrar så hon inte ska behöva vara ensam. Jag nämnde detta för min terapeut men hon tyckte inte jag skulle göra det. Om hon behöver läggas in på psyket så är det hennes val och inget jag behöver stå till ansvars för. Jag vet inte. Jag har sympatier för henne.
Själv har jag mått bättre. Jag är fysiskt sjuk. Helt utmattad efter senaste hypomani, det tog hårt. Jag ska försöka vila upp mig under påsken. Och äta. Igår fick jag gå hem från jobbet kl 12. Orkade inte ens prata. Jag hittar inte ord och är helt tom i huvudet. Jag visste inte ens vilken dag det var. Skruttiga mig.
6 kommentarer:
Tråkigt att höra om din kollega. Trots alla medicinska framsteg är cancer ändå en skrämmande sjukdom. Tanken på att ätas upp inifrån... *ryser*
Men du är inte skruttig bara för att din hjärna inte gör som du vill! Hoppas att du får vila och att hjärnan snart startar upp sig igen!
Det var väldigt tråkiga nyheter. Tänk att någon bara försvinner sådär.
Jag kan relatera till det där att det är lite svårt att tänka sig in i ordentligt hur det skulle vara för omgivningen om man till slut gav upp. Lätt att tro att ingen skulle bry sig men så är det sällan.
Försök få lite vila du, det låter som om du behöver det efter den senaste tidens oro.
Kram!
hej
tänkte bara lämna en liten kommentar om att jag håller på att läsa igenom din blogg...
Ser att du haft tp 6 mån uppehåll i början...hade du annan blogg då?
skulle bli glad om jag fick adressen isåfall... b
skriv gärna en kommentar hos mig...vill du inte att jag publicerar den, så skriv det ;)O
KRAM!!!!!
Vad tråkigt att få höra att en man känner gått bort.
Jag hade ändå frågat om din nya vän skulle vilja komma även om hon väljer att bli inlagd över påsken.
Som svar på min blogg: Det är ju just det jag är rädd för. Att jag skall gå upp igen.
Lyssna på ditt hjärta och på vad känslan säger dig när det gäller din vän. Känenr du att du vill bjuda med henne för att du tycker om henne och för att du vill träffa henne, så gör det. Terapeuter har inte alltid rätt. Det viktiga tror jag ändå är att man inte tar på sig den andra personens problem, men att man ändå finns som ett stöd, just därför att ni är vänner och tycker om varandra.
Glad påsk på dig / Lillamy!
Lillamy: Jo det är nog viktigt att man inte tar på sig andras problem men att man bara visar att man finns där. Jag frågade min vän men hon har inte svarat så nåt har jag väl gjort fel. Det är tråkigt när något misstolkas. Jag vill aldrig något illa.
Skicka en kommentar