Zyprexa har väl inte börjat fungera fullt ut. Tror jag. ECT´n förra veckan gav mig som vanligt en skjuts uppåt och jag far i taket som en raket. Inte meningen ju. Sjuk på jobbet igår. Kunde inte arbeta. Gjorde bort mig. Idag hemma. Försöker sitta still. Arbetsterapeuten kommer idag. Behöver prata lite. Sen ska vi göra scones. OCH jag ska äta den. Det är villkoret. Nu ut i skogen. Sen handla mat. Ta en Oxascand.
Vi skrivs någon annan dag. Bless you all.
onsdag 19 maj 2010
måndag 17 maj 2010
17 maj....
Och här sitter jag i Sverige.....hängde dock ut norska flaggan i morse. Den vajade så fint i vinden och mina tankar gick tillbaka till då man var ung och gick i 17:e majtåg, det var en skojig dag! Nu är det inget med det. Firade lite med att äta lite extra mycket rökt lax. Mums. Nu har jag borstat tänderna och tagit lite extra medicin. Jag tror inte att jag orkar vara uppe så länge idag. Jag är ensam i kväll och är jättetrött efter en jobbig helg.
Det var stressigt på jobbet idag också, har ju varit borta på semester i två veckor och så kom jag tillbaka idag och en var borta och jag fick ta hennes jobb. Pang på bara! Försökte anstränga mig och göra allt rätt. Men jag känner mig så oduglig. Min hjärna räcker absolut inte till längre. Det är bara att inse. Ångest i hela kroppen, svårt att fokusera på vad andra säger, hålla röd tråd. Jag är nog sjukare än vad jag vill erkänna. Trist. Tråkigt. Såg ett jobb jag skulle vilja ha. Men det är bara att glömma.
Det var stressigt på jobbet idag också, har ju varit borta på semester i två veckor och så kom jag tillbaka idag och en var borta och jag fick ta hennes jobb. Pang på bara! Försökte anstränga mig och göra allt rätt. Men jag känner mig så oduglig. Min hjärna räcker absolut inte till längre. Det är bara att inse. Ångest i hela kroppen, svårt att fokusera på vad andra säger, hålla röd tråd. Jag är nog sjukare än vad jag vill erkänna. Trist. Tråkigt. Såg ett jobb jag skulle vilja ha. Men det är bara att glömma.
söndag 16 maj 2010
Söndagsspråk
Idag har allt bara gått av farten, jag har inte suttit ner mycket. Det har varit fönsterputs, tvätt av kläder, disk, promenader, middagslagning, det har gått runt och runt. Mår inte speciellt bra, jag vet inte vad det är, jag bara känner ångesten i mig som river och sliter i mitt inre. Tog till slut en Oxascand, jag känner viss lindring av den men längtar till sängen. Kan inte gå och lägga mig riktigt än, både min man och dotter är ju uppe och kommer så att vara ett bra tag till. Men kanske skulle jag börja läsa boken jag köpte för ett bra tag sedan men som jag inte har haft ro i kroppen till att börja läsa. Jag kan inte koncentrera mig.
I morgon är det jobb igen efter två veckors semester, det blir lite pirrigt tycker jag. Det är 4 st sekreterare som ska sägas upp och de är namngivna (inte mig), men de ville ha ett möte till och jag tänker som så att det kanske är jag som får gå i allafall? Och vad har de att erbjuda då? Bidrag till utbildning? Förflyttning? Det är nästan som att jag önskar det, för att komma vidare. Jag misstrivs så.
Nu ska jag se TV med dottern. Sov så gott efter det!
I morgon är det jobb igen efter två veckors semester, det blir lite pirrigt tycker jag. Det är 4 st sekreterare som ska sägas upp och de är namngivna (inte mig), men de ville ha ett möte till och jag tänker som så att det kanske är jag som får gå i allafall? Och vad har de att erbjuda då? Bidrag till utbildning? Förflyttning? Det är nästan som att jag önskar det, för att komma vidare. Jag misstrivs så.
Nu ska jag se TV med dottern. Sov så gott efter det!
lördag 15 maj 2010
Så skönt med lite värme!
Idag har det varit rekordvärme här hos oss, riktigt riktigt skönt! Jag var ute och gick en sväng i skogen och det var så varmt, tur att jag lät fleecejackan vara hemma. Gick två varv. Väl hemma igen tvättade jag fönster - inifrån och på insidan. Utsidan får jag göra i morgon, ja eller i kväll om jag blir för rastlös. Eller inte rastlös utan ångestfylld ska jag väl säga. Tredje kvällen med fet-medicinen igår. Jag nästan känner hur jag jäser för varje minut som går. Hur kan alla tycka att jag ser eländig ut när jag själv tycker det är vackert att vara så smal? Jag måste se med andra ögon troligtvis. Hur många kilo ska jag gå upp? Vad ska jag ha på mig då? Ska jag behöva slänga alla mina fina byxor? Jag har nog fel uppfattning om vad som är vackert och vad som är mindre vackert. Jag tog några Sobril, men jag tycker inte att de hjälper. Jag hoppas att de inte har slutat att fungera på mig. Kanske går jag ut en sväng i kväll. Känner ångesten ligga där i startgropen för att stegra sig under kvällen.
Dottern har tagit bilen och åkt in till stan för att spendera kvällen med sonen. Han har en egen lägenhet där. De får nog trevligt. Jag bad henne kolla så att allt är som det ska. Han är inte speciellt noga med städningen. Det luktar instängt i lägenheten, ofräscht, hoppas de vädrar. De ger sig nog i väg till Hemköp för att handla lite mat, frukost, och kanske någon liten växt för att höja hemkänslan? Sonen är heller ingen kock, men tillsammans med dottern hoppas jag de gör något annat än snabbmakaroner och falukorv.
Jag är stabil i psyket idag, humöret på jämn nivå, men jag har stora problem med minnet och så går det nästan inte mer än 5 minuter mellan varje gång jag tänker på om jag ska dö eller inte. Det liksom känns som en utväg. På något absurt sätt känns det som en trygghet.
Nu har min man lagat sig ett skrovmål, med sån mat som jag inte gillar: kotlett och bearnaisesås. Jag hatar sån mat. Jag får väl gå ner och se vad som kan passa den här damen?
Dottern har tagit bilen och åkt in till stan för att spendera kvällen med sonen. Han har en egen lägenhet där. De får nog trevligt. Jag bad henne kolla så att allt är som det ska. Han är inte speciellt noga med städningen. Det luktar instängt i lägenheten, ofräscht, hoppas de vädrar. De ger sig nog i väg till Hemköp för att handla lite mat, frukost, och kanske någon liten växt för att höja hemkänslan? Sonen är heller ingen kock, men tillsammans med dottern hoppas jag de gör något annat än snabbmakaroner och falukorv.
Jag är stabil i psyket idag, humöret på jämn nivå, men jag har stora problem med minnet och så går det nästan inte mer än 5 minuter mellan varje gång jag tänker på om jag ska dö eller inte. Det liksom känns som en utväg. På något absurt sätt känns det som en trygghet.
Nu har min man lagat sig ett skrovmål, med sån mat som jag inte gillar: kotlett och bearnaisesås. Jag hatar sån mat. Jag får väl gå ner och se vad som kan passa den här damen?
fredag 14 maj 2010
Ont i mig
Jag har ont inuti mig, så ont så jag inte vet om jag står ut, eller hur ska jag orka? Massor med tankar virvlar runt, vill inte vara i livet längre.
Anorektisk, skakig, svag, men vågar inte, vågar inte förändra. Vill, men törs inte. Jag är så rädd. Var hos S idag, hon sa att jag såg eländig ut och gick för att hämta vatten till mig, för jag darrade som ett asplöv, säkert är Litiumnivån hög. Ska försöka dricka mer. Tränade mycket i USA och förlorade väl vatten.
Jag är rädd att jag har blivit för beroende av min terapeut. Jag gillar det inte. Tänker för och emot hela tiden. Jag behöver henne, men vad gör jag den dagen det tar slut? Hon känns som en mamma, en bra mamma, en mamma jag aldrig har haft. Jag vill inte bli av med henne. Det är väl olika, för min arbetsterapeut och jag har inte alls samma relation. Ingen känslomässig så som med S. Den är rent terapeutisk.
Ska försöka äta lite godis i kväll och titta på film med min man och min dotter. Träffade min dotter på stan, vi åt en sallad och hade trevligt. Såg ett par solglasögon jag kunde tänka mig. Kanske nästa vecka?
Anorektisk, skakig, svag, men vågar inte, vågar inte förändra. Vill, men törs inte. Jag är så rädd. Var hos S idag, hon sa att jag såg eländig ut och gick för att hämta vatten till mig, för jag darrade som ett asplöv, säkert är Litiumnivån hög. Ska försöka dricka mer. Tränade mycket i USA och förlorade väl vatten.
Jag är rädd att jag har blivit för beroende av min terapeut. Jag gillar det inte. Tänker för och emot hela tiden. Jag behöver henne, men vad gör jag den dagen det tar slut? Hon känns som en mamma, en bra mamma, en mamma jag aldrig har haft. Jag vill inte bli av med henne. Det är väl olika, för min arbetsterapeut och jag har inte alls samma relation. Ingen känslomässig så som med S. Den är rent terapeutisk.
Ska försöka äta lite godis i kväll och titta på film med min man och min dotter. Träffade min dotter på stan, vi åt en sallad och hade trevligt. Såg ett par solglasögon jag kunde tänka mig. Kanske nästa vecka?
torsdag 13 maj 2010
Regndag
Jag har gjort en massa knasiga saker halva dagen, jag skriver inte om det för jag orkar inte tänka på det.
Bra grejor är: Äsch, jag vet inte vad jag ska skriva. Jo, jag har fått ett humörschema som jag ska fylla i varje dag av läkaren. Jag ska vara så ärlig som möjlig och inte framställa mig själv som en stjärna som är duktig och klarar allt.
Dålig grej: Efter ECT är närminnet obefintligt. Ex-vis: Vi var hos svärfar som fyllde år. När vi gick in i köket kom en tjej och en kille mot mig och jag visste inte vem tjejen var! Det säger mig absolut ingenting. Jag förknippar inte henne med någonting. Men jag hälsar på dem som att de är syskon. Och så är de förlovade sedan många år tillbaka och jag har varit hemma hos dem många gånger, men hon är helt utraderat från mitt minne! Jag har aldrig sett henne förut! Min dotter säger: Men mamma de är ju inte syskon! De är ju förlovade! Och guud så pinsamt. Och min dotter säger att: ja ni får ursäkta, men mamma är lite virrig idag....
Vi stannade i 3 timmar, fick middag och efterrätt. Nu har jag tagit en Sobril, har lite ont i magen av ångest. Ska nog gå och lägga mig en stund. Dotter och man tittar på krigsfilm som jag inte gillar. De äter godis. Jag ska inte ha det idag, det får bli i morgon på fredag.
Bra: I morgon är det träff med min skötare, det blir nog bra.
Bra: Jag ska gå och duscha.
Bra grejor är: Äsch, jag vet inte vad jag ska skriva. Jo, jag har fått ett humörschema som jag ska fylla i varje dag av läkaren. Jag ska vara så ärlig som möjlig och inte framställa mig själv som en stjärna som är duktig och klarar allt.
Dålig grej: Efter ECT är närminnet obefintligt. Ex-vis: Vi var hos svärfar som fyllde år. När vi gick in i köket kom en tjej och en kille mot mig och jag visste inte vem tjejen var! Det säger mig absolut ingenting. Jag förknippar inte henne med någonting. Men jag hälsar på dem som att de är syskon. Och så är de förlovade sedan många år tillbaka och jag har varit hemma hos dem många gånger, men hon är helt utraderat från mitt minne! Jag har aldrig sett henne förut! Min dotter säger: Men mamma de är ju inte syskon! De är ju förlovade! Och guud så pinsamt. Och min dotter säger att: ja ni får ursäkta, men mamma är lite virrig idag....
Vi stannade i 3 timmar, fick middag och efterrätt. Nu har jag tagit en Sobril, har lite ont i magen av ångest. Ska nog gå och lägga mig en stund. Dotter och man tittar på krigsfilm som jag inte gillar. De äter godis. Jag ska inte ha det idag, det får bli i morgon på fredag.
Bra: I morgon är det träff med min skötare, det blir nog bra.
Bra: Jag ska gå och duscha.
onsdag 12 maj 2010
Hemma igen!
Så skönt att komma hem till Sverige igen! Jag tror inte att jag vill åka utanför Sveriges gränser någon mer gång, jag har verkligen längtat efter mitt hus och min skog. Jag har semester denna vecka också, så idag har vi packat upp och sovit en del, en rejäl jetlag får man belaga sig på att ha. USA är ju spännande men jag har mått psykiskt dåligt och också varit jätteorolig för det här askmolnet - att det skulle lägga sig över atlanten och Norge/Sverige och förhindra oss att ta oss hem. Jag tror att jag bad till Gud tusen gånger fast jag inte är speciellt religös, så nu får jag väl stå i tacksamhetsskull till honom.....
Vår dotter har tagit "graduation" i USA och det var riktigt mäktigt. Hon har bott där i 4 år. Jag tror inte att något sånt förekommer i Sverige. Två tusen studenter i sina svarta kåpor och hattar och en arena med typ 10000 anhöriga och vänner. Så fick de gå fram och hämta sina diplom. Jag var en stolt mamma då och jag hade bestämt mig för att lägga alla mina bekymmer åt sidan och ägna hela dagen åt henne och jag klarade mig större delen av dagen. Stolt....
Jag har gått ner i vikt i veckan, och har haft det kämpigt med min mor som var med, jag var en hel del på gymmet samt åt inte som ångestlindring. Jag klarade av sista tiden med att inte se henne i ögonen och det hjälpte. Att liksom låtsas att hon inte var där. Min man blev osams med henne och det gjorde det ju inte bättre, men skönt för mig att det inte bara är jag som mår dåligt i hennes sällskap.
Idag har jag fått ECT. Det gick bra, men ibland tror jag att de håller elektroderna på olika sätt, för som idag så får jag flashback från några år tillbaka och andra gånger får jag flashback från kanske 15 år tillbaka. Det är väldigt obehagligt. Det händer något med minnet tydligen....Jag hade vårdplanering efter det med min skötare, min läkare och min arbetsterapeut. Det var ett väldigt fint möte, jag fick fram exakt vad jag ville och det var god stämning. Alla vill det bästa för mig, och det känns fint, rörande. Jag tycker så mycket om dem. Det värsta var att de plockade bort Seroquel 600 mg och ändrade Seroquel till 100 mg och SATTE IN ZYPREXA 10 mg!!! Jag är livrädd i kväll, jag har en fruktansvärd ångest och förstår INTE hur jag ska ÖVERLEVA detta! Nu måste jag gå upp i vikt vare sig jag vill eller inte. Jag har gått ner en del och nu ska det läggas på igen. Kära Gud, (får be lite igen), låt mig inte gå upp i vikt för mycket...! (anorektikern: helst inte gå upp nåt alls.....)
Och så till något annat: Har någon börjat studera fast de varit sjuka? Alltså börja studera på heltid? Detta var en idé som poppade upp vid min förra mani, och som jag har funderat lite på.
Vår dotter har tagit "graduation" i USA och det var riktigt mäktigt. Hon har bott där i 4 år. Jag tror inte att något sånt förekommer i Sverige. Två tusen studenter i sina svarta kåpor och hattar och en arena med typ 10000 anhöriga och vänner. Så fick de gå fram och hämta sina diplom. Jag var en stolt mamma då och jag hade bestämt mig för att lägga alla mina bekymmer åt sidan och ägna hela dagen åt henne och jag klarade mig större delen av dagen. Stolt....
Jag har gått ner i vikt i veckan, och har haft det kämpigt med min mor som var med, jag var en hel del på gymmet samt åt inte som ångestlindring. Jag klarade av sista tiden med att inte se henne i ögonen och det hjälpte. Att liksom låtsas att hon inte var där. Min man blev osams med henne och det gjorde det ju inte bättre, men skönt för mig att det inte bara är jag som mår dåligt i hennes sällskap.
Idag har jag fått ECT. Det gick bra, men ibland tror jag att de håller elektroderna på olika sätt, för som idag så får jag flashback från några år tillbaka och andra gånger får jag flashback från kanske 15 år tillbaka. Det är väldigt obehagligt. Det händer något med minnet tydligen....Jag hade vårdplanering efter det med min skötare, min läkare och min arbetsterapeut. Det var ett väldigt fint möte, jag fick fram exakt vad jag ville och det var god stämning. Alla vill det bästa för mig, och det känns fint, rörande. Jag tycker så mycket om dem. Det värsta var att de plockade bort Seroquel 600 mg och ändrade Seroquel till 100 mg och SATTE IN ZYPREXA 10 mg!!! Jag är livrädd i kväll, jag har en fruktansvärd ångest och förstår INTE hur jag ska ÖVERLEVA detta! Nu måste jag gå upp i vikt vare sig jag vill eller inte. Jag har gått ner en del och nu ska det läggas på igen. Kära Gud, (får be lite igen), låt mig inte gå upp i vikt för mycket...! (anorektikern: helst inte gå upp nåt alls.....)
Och så till något annat: Har någon börjat studera fast de varit sjuka? Alltså börja studera på heltid? Detta var en idé som poppade upp vid min förra mani, och som jag har funderat lite på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)