Jag har ont inuti mig, så ont så jag inte vet om jag står ut, eller hur ska jag orka? Massor med tankar virvlar runt, vill inte vara i livet längre.
Anorektisk, skakig, svag, men vågar inte, vågar inte förändra. Vill, men törs inte. Jag är så rädd. Var hos S idag, hon sa att jag såg eländig ut och gick för att hämta vatten till mig, för jag darrade som ett asplöv, säkert är Litiumnivån hög. Ska försöka dricka mer. Tränade mycket i USA och förlorade väl vatten.
Jag är rädd att jag har blivit för beroende av min terapeut. Jag gillar det inte. Tänker för och emot hela tiden. Jag behöver henne, men vad gör jag den dagen det tar slut? Hon känns som en mamma, en bra mamma, en mamma jag aldrig har haft. Jag vill inte bli av med henne. Det är väl olika, för min arbetsterapeut och jag har inte alls samma relation. Ingen känslomässig så som med S. Den är rent terapeutisk.
Ska försöka äta lite godis i kväll och titta på film med min man och min dotter. Träffade min dotter på stan, vi åt en sallad och hade trevligt. Såg ett par solglasögon jag kunde tänka mig. Kanske nästa vecka?
2 kommentarer:
Åh älskade vän. Så tråkigt att du känner så. Jag har också varit beroende av hjälpare och det skapar egentligen mer mer rädsla än trygghet. Idag känner jag inte riktigt samma beroende men det krävdes mycket för att komma dit.
Jag hoppas verkligen att du hittar ett sätt att ta dig ur denna onda cirkel och att du får hitta lyckan igen för du förtjänar det verkligen.
Många kramar
Tack min goa internetkompis - du skriver så tänkvärt - jag ska ta till mig vad du skriver! Kramar om
Skicka en kommentar