Hemma igen!

Så skönt att komma hem till Sverige igen! Jag tror inte att jag vill åka utanför Sveriges gränser någon mer gång, jag har verkligen längtat efter mitt hus och min skog. Jag har semester denna vecka också, så idag har vi packat upp och sovit en del, en rejäl jetlag får man belaga sig på att ha. USA är ju spännande men jag har mått psykiskt dåligt och också varit jätteorolig för det här askmolnet - att det skulle lägga sig över atlanten och Norge/Sverige och förhindra oss att ta oss hem. Jag tror att jag bad till Gud tusen gånger fast jag inte är speciellt religös, så nu får jag väl stå i tacksamhetsskull till honom.....

Vår dotter har tagit "graduation" i USA och det var riktigt mäktigt. Hon har bott där i 4 år. Jag tror inte att något sånt förekommer i Sverige. Två tusen studenter i sina svarta kåpor och hattar och en arena med typ 10000 anhöriga och vänner. Så fick de gå fram och hämta sina diplom. Jag var en stolt mamma då och jag hade bestämt mig för att lägga alla mina bekymmer åt sidan och ägna hela dagen åt henne och jag klarade mig större delen av dagen. Stolt....

Jag har gått ner i vikt i veckan, och har haft det kämpigt med min mor som var med, jag var en hel del på gymmet samt åt inte som ångestlindring. Jag klarade av sista tiden med att inte se henne i ögonen och det hjälpte. Att liksom låtsas att hon inte var där. Min man blev osams med henne och det gjorde det ju inte bättre, men skönt för mig att det inte bara är jag som mår dåligt i hennes sällskap.

Idag har jag fått ECT. Det gick bra, men ibland tror jag att de håller elektroderna på olika sätt, för som idag så får jag flashback från några år tillbaka och andra gånger får jag flashback från kanske 15 år tillbaka. Det är väldigt obehagligt. Det händer något med minnet tydligen....Jag hade vårdplanering efter det med min skötare, min läkare och min arbetsterapeut. Det var ett väldigt fint möte, jag fick fram exakt vad jag ville och det var god stämning. Alla vill det bästa för mig, och det känns fint, rörande. Jag tycker så mycket om dem. Det värsta var att de plockade bort Seroquel 600 mg och ändrade Seroquel till 100 mg och SATTE IN ZYPREXA 10 mg!!! Jag är livrädd i kväll, jag har en fruktansvärd ångest och förstår INTE hur jag ska ÖVERLEVA detta! Nu måste jag gå upp i vikt vare sig jag vill eller inte. Jag har gått ner en del och nu ska det läggas på igen. Kära Gud, (får be lite igen), låt mig inte gå upp i vikt för mycket...! (anorektikern: helst inte gå upp nåt alls.....)

Och så till något annat: Har någon börjat studera fast de varit sjuka? Alltså börja studera på heltid? Detta var en idé som poppade upp vid min förra mani, och som jag har funderat lite på.