Så skönt med lite värme!

Idag har det varit rekordvärme här hos oss, riktigt riktigt skönt! Jag var ute och gick en sväng i skogen och det var så varmt, tur att jag lät fleecejackan vara hemma. Gick två varv. Väl hemma igen tvättade jag fönster - inifrån och på insidan. Utsidan får jag göra i morgon, ja eller i kväll om jag blir för rastlös. Eller inte rastlös utan ångestfylld ska jag väl säga. Tredje kvällen med fet-medicinen igår. Jag nästan känner hur jag jäser för varje minut som går. Hur kan alla tycka att jag ser eländig ut när jag själv tycker det är vackert att vara så smal? Jag måste se med andra ögon troligtvis. Hur många kilo ska jag gå upp? Vad ska jag ha på mig då? Ska jag behöva slänga alla mina fina byxor? Jag har nog fel uppfattning om vad som är vackert och vad som är mindre vackert. Jag tog några Sobril, men jag tycker inte att de hjälper. Jag hoppas att de inte har slutat att fungera på mig. Kanske går jag ut en sväng i kväll. Känner ångesten ligga där i startgropen för att stegra sig under kvällen.

Dottern har tagit bilen och åkt in till stan för att spendera kvällen med sonen. Han har en egen lägenhet där. De får nog trevligt. Jag bad henne kolla så att allt är som det ska. Han är inte speciellt noga med städningen. Det luktar instängt i lägenheten, ofräscht, hoppas de vädrar. De ger sig nog i väg till Hemköp för att handla lite mat, frukost, och kanske någon liten växt för att höja hemkänslan? Sonen är heller ingen kock, men tillsammans med dottern hoppas jag de gör något annat än snabbmakaroner och falukorv.

Jag är stabil i psyket idag, humöret på jämn nivå, men jag har stora problem med minnet och så går det nästan inte mer än 5 minuter mellan varje gång jag tänker på om jag ska dö eller inte. Det liksom känns som en utväg. På något absurt sätt känns det som en trygghet.

Nu har min man lagat sig ett skrovmål, med sån mat som jag inte gillar: kotlett och bearnaisesås. Jag hatar sån mat. Jag får väl gå ner och se vad som kan passa den här damen?