Sockervadd

Onsdag morgon och jag har sovit färdigt. Solen skiner och jag har min ledig dag. Det kan behövas, det har varit stormiga dagar och jag håller på att dala neråt igen. Jag har äntligen kunnat tämja min mani och så ramlar jag neråt helt enligt mönstret. Det har strulat lite på jobbet och så fick jag veta av en slump att min chef hade ringt till min skötare och jag blev riktigt upprörd och kände mig överkörd. Jag var helt enkelt rasande. Min skötare påstår att jag har gett tillstånd till att min chef får ringa för riktigt länge sedan. Hon säger att vi har haft ett möte med min chef vilket jag inte kommer ihåg. Jag känner mig ledsen över att mitt minne är så obefintligt. Min hjärna verkar vara ett ödsligt ställe, tomt för celler och endast fylld med sockervadd.
Min chef tyckte att jag skulle få träffa en HR-konsult ihop med min chef och det kände jag mig motiverad till, varför vet jag inte. Klamrar mig väl till varje möjlighet till förändring. De frågade om jag vill komma till Bemanningsenheten på sjukhuset. Det fungerar så att man får lön från Bemanningsenheten, men får hoppa runt där det fattas folk. Inget för mig fastän jag har påstått det när jag var "uppåt". Jag känner mig förtvivlad, jag strular till det överallt och mina manier ställer verkligen till det. Jag känner mig inträngd i ett hörn och allt jag gör ställer till det. I måndags träffade jag skötaren och jag har nog aldrig gråtit så mycket och önskat att jag vore död därför att mitt liv är så rörigt. Hur kunde det bli så här? Min chef sa till HR-konsulenten att jag är den mest kompetenta sekreteraren på mottagningen och det känns ju kul att höra, sen att det endast är skelettet kvar av vad jag varit är en annan sak.

Usch, det blev ett tråkigt inlägg. Bara jag, jag, jag, när det finns så mycket i världen att bry sig om, Gaza till exempel. Men min hjärna orkar inte tänka på Gaza även om jag sympatiserar, det får räcka. Jag har nog med att komma ihåg vad jag ska handla på ICA.


I lördags fick jag en hälsning i tidningen på mors dag från barnen med bild och allt. Jag ser helt galen ut på bilden, typiskt. Jag blev så rörd, tänk att de älskar mig så mycket när jag påverkar deras liv så mycket. Det gjorde gott. Idag ska vi en sväng på stan min dotter och jag. Vi ska ta en fika har vi tänkt, men det efter att vi kollat om jag ska byta min nyinköpta klocka eller inte. Jag fick för mig igår att jag skulle ha en klocka med "bling bling" på. Men vid närmare eftertanke när jag köpt den vet jag inte om jag känner för att vara en kvinna med "bling bling". Vi får se, kanske kan man inte byta? Och då får jag vara en kvinna med "bling bling" på armen vare sig jag vill eller inte. . Kanske är det det jag behöver.....:-))

Att bli gammal

Livet rusar i väg och nu har mina föräldrar och svärföräldra börjat bli gamla och med det lite skröpligare kroppar. Svärfar åkte in på sjukhus igår, han har fått en stroke. Vi (min man och son) var och besökte honom på sjukhuset tillsammans med svärmor och svägerska. Han låg naturligtvis inte i sin säng, han var ju inte sjuk som han sa.... Han har nog svårt att acceptera att han har blivit sjuk, han är aldrig sjuk säger han. Kanske är det så, människor i min ålder vill inte heller få sjukdomar, kanske är det så att jag eller min man någon gång kommer att vägra inse att kroppen åldras. Jag har svårt att t ex tolerera mina små grå hår som jag har fått, och min hud som börjar hänga. Usch då, det låter som jag skulle vara en kalkon.

Efter sjukhusvistelsen gick vi till affären och delikatessavdelningen och köpte färdigmat - mycket gott, och så slapp jag göra någon mat. Idag är en annan dag, min son kommer för morsdagsmiddag och jag ska göra en gryta med fläskfilé. Som jag ska äta. Zyprexa gör mig hungrig som en varg, det är helt otroligt. Jag försöker äta precis som förut och kanske kan jag hålla vikten då.

Träffade föresten en kompis igår som jag inte sett på länge. Hon vet inget om mig och mina problem och det kändes så skönt att sitta och prata med henne om allt annat. Riktigt skönt att få slippa älta sjukdomar. I fredags träffade jag en annan kompis och det var bara "psyk-prat" och det kan ta musten ur en. Hon sa att om jag inte hade kommit så hade hon gjort sig illa. Det kändes som att jag var ansvarig för hennes hälsa, vilket jag inte vill.

Igår satt jag och läste lokaltidningen och där hittade jag tre sidor med "grattis på mors dag", hälsningar både med bild och utan bild. Jag tittade genom allt ihop och höll på att sätta kaffet i halsen då jag hittade en bild på mig själv och med texten - grattis på mors dag, du är världens finaste mamma" - som barnen hade skrivit och skickat in. Jag grät massor och tyckte att det var så fint gjort, speciellt efter att jag har mått så hysteriskt på sistone, och ändå så skriver de så där fint. Älskade barn.

Nu ska jag ut och gå, fast det är tidig morgon. Jag vaknade 06:30 och kunde inte somna om. Ha en bra dag alla!

Återigen

Återigen sitter jag här på jobbet och kan inte koncentrera mig. Önskar bara att få gå hem. Och idag skedde det som inte får ske - jag mixtrat ihop grejor på jobbet - och det känns otroligt hemskt. Nästa gång jag är hypoman får de sjukskriva mig, jag kan ju tydligen inte sköta mitt jobb när jag är manisk. Blää.

Allt i sin ordning igen

Extra dos Zyprexa och jag mår bättre idag. Det är min sjukskrivningsdag i dag och tacka Gud för det. Jag är lite trött.
Gissa vad jag blev igår.....friskvårdskonsult på landstinget....... Vilken/vilket paradox. Jag som är sjukare än de flesta på avdelningen. Ha-ha. I morgon får jag hålla på och ställa allt i sin ordning igen. Nej, friskvårdskonsult är väl inte riktigt det jag ska pyssla med just nu.

Sitter på fel ställe idag

Sitter på jobbet nu - det får man väl inte göra, att skriva på bloggen här menar jag.... - men jag orkar inte jobba mer för tillfället - måste ha en paus innan lunch som idag består av köttbullar och potatismos - jag har lovat att jag ska äta. Det är svårt att jobba ordentligt, måste koncentrera mig något så vansinnigt för att inte göra fel, tar all energi till det. Är så glömsk, har glömt bort massor, hjärnan verkar mer tom än någonsin.

Sänkte dosen Zyprexa från 20 mg till 15 mg och blev genast sämre - det är fu-ing otroligt - så nu är det upp till 20 igen. Jag accepterar det. Snälla doktorn tog sig tid med mig ÅTERIGEN. Jag tar mina mediciner - helt säkert. Har haft diskussioner med teraputten - är otroligt trött på all jävla terapi - men vad gör man? Och så sover jag jävligt dåligt, vaknar 03 och sover bara ytligt tills jag vaknar kl 05:30 för att gå till jobbet (äta frukost först förstås). De säger att jag vaknar för att jag är hungrig, nej det tycker inte jag, men de får väl tro det om de vill.

Jag har en väninna som jag brukar träffa lite då och då, och även ibland på telefon, men som jag nu undrar om jag ska avsluta kontakten med eller hur jag ska göra. Hon har en historia med några inläggningar på psyk för ångest. På sistone har hon skurit sig ett par gånger och jag tror att hon började med det efter att det kommit fram att jag gjort det. Det är ingen rolig utveckling och på något sett har det blivit någon slags tävling (jag vet - det är helt sjukt) om vem som är värst. Något har gått snett i vår relation. Nu senast ringde hon och sa att hon skurit sig igen och då blev jag genast nervös och nu känner jag det som någon slags press att jag måste göra det också.

Jo, jag vet, jag har väl någon slags personlighetsstörning....

Igår sprangs Göteborgsvarvet och det var en avundsjuk person (mig) som satt framför TV´n och tittade på alla som sprang. För länge sedan, har glömt när, var jag en sådan som sprang. Nu är den tiden förbi och jag ska akta mig för att hamna i någon slags självömkan därför att jag inte kan springa idag. Det som har varit har varit. Att springa har alltid varit en injektion av ångestlindring. Jag har varit en endorfinmissbrukare kan man säga. Jag sprang när som helst, var som helst. Jag sprang i alla slags väder. Jag sprang när jag var sjuk. Jag sprang när kroppen värkte. Det var jag och löpningen.

Idag kan jag inte det. Jag tror inte att jag någon gång kan klara det igen. Mediciner och diagnoser sätter käppar i hjulet för mig. Jaha, nog om detta. Jag blev bara så sentimental när jag så på TV´n om Göteborgsvarvet igår. Jag har sprungit där några gånger och det var så roligt. I helgen har jag motionerat lite efter vad jag har orkat. Kändes bra det med.

Idag åt vi middag tillsammans för första gången på ett år. Det var SÅÅ trevligt. Dottern kom hem från utlandet (varit där ett år) för en vecka sedan. Jag hade lyxat till det med dyrt kött, korvar, färskpotatis (från Cypern - men ändå...), såser, grönsaker etc och det var jättegott. Efter det glass. Jag åt också bra tycker jag :-) Nu har sonen åkt hem till sin lägenhet och jag har diskat tills det blänkte och min man berömde mig helt oväntat: "Du måste ta priset som bästa diskaren". Hm - jo men jag tar till mig. Är jag inte bra på något annat så är jag i allafall bra på att diska :-)

Varm morgon

Jag var hemma igår och ska vara hemma idag också pga min hypomani. Jag kan inte vara på jobbet. Jag får bara inte göra fel där och jag kan inte garantera att jag inte kommer att göra fel. Det är vid tillfällen som nu som jag förstår att man är sjuk. Att min hjärna inte riktigt är som den ska vara.

Igår hade jag kontakt med psyk och medicinen sågs över och de gjorde lite ändringar. Och jag mår faktiskt bättre idag. Hjärnan är lugn och jag kan tänka en tanke helt ut. Så SKÖNT!
Min skötare var hemma hos mig igår och vi gjorde i ordning dosetten, jag klarade inte av det - låter ju knäppt - men det var ju det jag var. Hon tvingade mig dessutom att äta en hamburgare. Först blev jag rasande, men när jag väl hade ätit den blev jag mätt och lugn, och det är inte känslor jag brukar känna, att bli mätt alltså. Jag tror inte att jag har varit mätt på flera månader.

Tyvärr hade jag hunnit köpa en hel del och jag hade ett jättegräl med min man, men vi hann bli sams innan sängdags och det är jag tacksam för. Och blusen för 900,- ÄR fin....

Jag har tappat aptiten, förstår inte det, jag som trodde jag skulle få stor aptit efter insättande av Zyprexa men det har det inte gjort. Jag ska inte gå ner mer nu - har gjort det - min man och skötare säger att medicinen inte har någon verkan när jag äter dåligt. Alltså, medicinen är mer verksam om jag går upp i vikt. Hmm.

Njuter förresten av min dotter som har kommit hem. Vi har redan hunnit fika ett antal gånger och uteplatsen är iordninggjord med duk och blommor på bordet. Igår hade vi faktiskt 30 grader där ute.

Snart ska jag ge mig ut i skogen för en promenad, jag hoppas jag inte är för seg. Stod med mina piller i handen förut och undrade om jag skulle låta bli att ta dem tills efter promenaden (är rädd jag är för zombie-seg) men jag tog dem. Jag ska ju inte börja trixa med dem utan ta min piller. Tacksam!
Bless you!