Sockervadd

Onsdag morgon och jag har sovit färdigt. Solen skiner och jag har min ledig dag. Det kan behövas, det har varit stormiga dagar och jag håller på att dala neråt igen. Jag har äntligen kunnat tämja min mani och så ramlar jag neråt helt enligt mönstret. Det har strulat lite på jobbet och så fick jag veta av en slump att min chef hade ringt till min skötare och jag blev riktigt upprörd och kände mig överkörd. Jag var helt enkelt rasande. Min skötare påstår att jag har gett tillstånd till att min chef får ringa för riktigt länge sedan. Hon säger att vi har haft ett möte med min chef vilket jag inte kommer ihåg. Jag känner mig ledsen över att mitt minne är så obefintligt. Min hjärna verkar vara ett ödsligt ställe, tomt för celler och endast fylld med sockervadd.
Min chef tyckte att jag skulle få träffa en HR-konsult ihop med min chef och det kände jag mig motiverad till, varför vet jag inte. Klamrar mig väl till varje möjlighet till förändring. De frågade om jag vill komma till Bemanningsenheten på sjukhuset. Det fungerar så att man får lön från Bemanningsenheten, men får hoppa runt där det fattas folk. Inget för mig fastän jag har påstått det när jag var "uppåt". Jag känner mig förtvivlad, jag strular till det överallt och mina manier ställer verkligen till det. Jag känner mig inträngd i ett hörn och allt jag gör ställer till det. I måndags träffade jag skötaren och jag har nog aldrig gråtit så mycket och önskat att jag vore död därför att mitt liv är så rörigt. Hur kunde det bli så här? Min chef sa till HR-konsulenten att jag är den mest kompetenta sekreteraren på mottagningen och det känns ju kul att höra, sen att det endast är skelettet kvar av vad jag varit är en annan sak.

Usch, det blev ett tråkigt inlägg. Bara jag, jag, jag, när det finns så mycket i världen att bry sig om, Gaza till exempel. Men min hjärna orkar inte tänka på Gaza även om jag sympatiserar, det får räcka. Jag har nog med att komma ihåg vad jag ska handla på ICA.


I lördags fick jag en hälsning i tidningen på mors dag från barnen med bild och allt. Jag ser helt galen ut på bilden, typiskt. Jag blev så rörd, tänk att de älskar mig så mycket när jag påverkar deras liv så mycket. Det gjorde gott. Idag ska vi en sväng på stan min dotter och jag. Vi ska ta en fika har vi tänkt, men det efter att vi kollat om jag ska byta min nyinköpta klocka eller inte. Jag fick för mig igår att jag skulle ha en klocka med "bling bling" på. Men vid närmare eftertanke när jag köpt den vet jag inte om jag känner för att vara en kvinna med "bling bling". Vi får se, kanske kan man inte byta? Och då får jag vara en kvinna med "bling bling" på armen vare sig jag vill eller inte. . Kanske är det det jag behöver.....:-))