Igår sprangs Göteborgsvarvet och det var en avundsjuk person (mig) som satt framför TV´n och tittade på alla som sprang. För länge sedan, har glömt när, var jag en sådan som sprang. Nu är den tiden förbi och jag ska akta mig för att hamna i någon slags självömkan därför att jag inte kan springa idag. Det som har varit har varit. Att springa har alltid varit en injektion av ångestlindring. Jag har varit en endorfinmissbrukare kan man säga. Jag sprang när som helst, var som helst. Jag sprang i alla slags väder. Jag sprang när jag var sjuk. Jag sprang när kroppen värkte. Det var jag och löpningen.

Idag kan jag inte det. Jag tror inte att jag någon gång kan klara det igen. Mediciner och diagnoser sätter käppar i hjulet för mig. Jaha, nog om detta. Jag blev bara så sentimental när jag så på TV´n om Göteborgsvarvet igår. Jag har sprungit där några gånger och det var så roligt. I helgen har jag motionerat lite efter vad jag har orkat. Kändes bra det med.

Idag åt vi middag tillsammans för första gången på ett år. Det var SÅÅ trevligt. Dottern kom hem från utlandet (varit där ett år) för en vecka sedan. Jag hade lyxat till det med dyrt kött, korvar, färskpotatis (från Cypern - men ändå...), såser, grönsaker etc och det var jättegott. Efter det glass. Jag åt också bra tycker jag :-) Nu har sonen åkt hem till sin lägenhet och jag har diskat tills det blänkte och min man berömde mig helt oväntat: "Du måste ta priset som bästa diskaren". Hm - jo men jag tar till mig. Är jag inte bra på något annat så är jag i allafall bra på att diska :-)