Sitter på jobbet nu - det får man väl inte göra, att skriva på bloggen här menar jag.... - men jag orkar inte jobba mer för tillfället - måste ha en paus innan lunch som idag består av köttbullar och potatismos - jag har lovat att jag ska äta. Det är svårt att jobba ordentligt, måste koncentrera mig något så vansinnigt för att inte göra fel, tar all energi till det. Är så glömsk, har glömt bort massor, hjärnan verkar mer tom än någonsin.
Sänkte dosen Zyprexa från 20 mg till 15 mg och blev genast sämre - det är fu-ing otroligt - så nu är det upp till 20 igen. Jag accepterar det. Snälla doktorn tog sig tid med mig ÅTERIGEN. Jag tar mina mediciner - helt säkert. Har haft diskussioner med teraputten - är otroligt trött på all jävla terapi - men vad gör man? Och så sover jag jävligt dåligt, vaknar 03 och sover bara ytligt tills jag vaknar kl 05:30 för att gå till jobbet (äta frukost först förstås). De säger att jag vaknar för att jag är hungrig, nej det tycker inte jag, men de får väl tro det om de vill.
Jag har en väninna som jag brukar träffa lite då och då, och även ibland på telefon, men som jag nu undrar om jag ska avsluta kontakten med eller hur jag ska göra. Hon har en historia med några inläggningar på psyk för ångest. På sistone har hon skurit sig ett par gånger och jag tror att hon började med det efter att det kommit fram att jag gjort det. Det är ingen rolig utveckling och på något sett har det blivit någon slags tävling (jag vet - det är helt sjukt) om vem som är värst. Något har gått snett i vår relation. Nu senast ringde hon och sa att hon skurit sig igen och då blev jag genast nervös och nu känner jag det som någon slags press att jag måste göra det också.
Jo, jag vet, jag har väl någon slags personlighetsstörning....
3 kommentarer:
Det kan nog bli just en sån tävling om den ena eller båda personerna får för sig att nya värre sjukdomssymptom är enda sättet att få uppmärksamhet. En ond spiral. Jag har ett par gången känt det nödvändigt att bryta med vänner som envisats med att trycka sina problem upp i ansiktet på mig vare sig jag ville eller inte. Säkert har jag själv gjort mig skyldig till liknande saker, men jag försöker åtminstone att hålla mig innanför ramarna, skulle t.ex. aldrig ringa någon kompis och säga att jag skurit mig, vad ska hen göra åt det?
Det är inte lätt att vara människa...
Du är duktig som trots allt försöker jobba fast det är svårt. Kör inte slut på dig bara.
Kram!
Jag håller med kloka S. Att ringa och säga att en har skurit sig är som att be någon annan ta ansvar för ens tankar, känslor och handlingar. Och sådant fungerar inte. Dessutom är det att gå över gränsen för vad en kan kräva av andra människor.
Kram!
Tack för era fina kloka ord! Är så tacksam för kommentarer till sådant jag aldrig vågar prata med någon om. Det är lättare här. Kram!
Skicka en kommentar