Puls

Jag sitter här och tittar ut, jag har duschat och luktar gott och väntar på att håret ska torka. Jag har hittat halspulsådern och känner pulsen dunka mot fingrarna. Tänk vilka mirakel vi är egentligen, pulsen går dygnet runt, året om. Jag är en liten skit i universum. Kött och blod. Och så kan jag inte äta smör på brödet????

Vi har besök i kväll, svärmor och svärfar är här, och min man och dotter samt mig. De tittar på fotboll på tv´n. Det är en upplevelse kan jag säga, med kommentarer och skrik när det blir mål eller någon ligger ner. Jag har hela vardagsrummet fullt med experter, tänk vad bra det skulle bli om de hade gjort som de säger här i rummet. Innan detta hade vi sallad som min dotter hade gjort, det var jättegott, och snart ska jag sätta på kaffet och då ska jag ha bestämt om jag ska ha en muffins till också.

Jag känner mig egentligen lite utanför, är trött och ointresserad av att prata. Känner mig sänkt och likgiltig till det mesta. Jag vill egentligen helst bara få vara i fred, men nu får jag stå ut i 90 minuter med besök.

Jag går och grubblar på min terapi, hur jag ska göra, jag har haft terapi nästan hela mitt liv och jag känner mig nästan terapiresistent. Det enda som egentligen funkar är KBT. Vi har jobbat mycket här med mitt tvångssyndrom jag och min arbetsterapeut och då med KBT-teknik, det har varit framgångsrikt och hon och jag har en proffsig relation. Jag kommer aldrig att tro att hon ska kalla mig älskade och ringa varje dag. Kanske kan KBT- tekniken funka för ätstörningen också?

Konflikt

När folk inte lyssnar. När ens kp inte lyssnar. Det gör mig frustrerad. Jag har lust att trappa ner terapin. Jag har varit i terapi nästan hela livet och nu tycks det som att jag inte kommer längre. Jag är som jag är.

Jag försökte förklara för min kp igår att det gör mig rädd att jag är så beroende av henne, men då skrattade hon bara. Jag ville diskutera det. Det är viktigt. För mig. Jag vill ju självklart vara en egen självständig person som alla andra.

Kanske kommer jag inte längre. Jag ska inte slösa bort hennes tid och andra möjliga patienters tid. Kanske dags att säga hej då.

Men kanske inte. Tänk om jag blir dålig i någon mani eller depression igen. Då har jag ingen att vända mig till. Usch, jag är så ambivalent!

Mat och motion

Idag har det bara handlat om mat och motion. Och det är inte bra. Stod och diskade och tänkte mig ut på långpromenad igen, och då ringer min kp och vi kommer fram till att jag ska andas bort ångesten och gå och lägga mig på soffan och slöa istället. Så nu gör jag det. Möjligen tar jag en Oxascand.

Nya glasögon?

Jag är så fåfäng.... Jag har glasögon men använder dem inte, därför att jag tycker att jag ser så löjlig ut i dem. Jag har dem när jag tittar på tv och då funkar det bra. Annars går jag utan och ser inte mer än 10 meter framför mig. Allt är bara en suddig massa. Får man vara så dum?? Jag var hos en optiker igår och hittade ett par glasögonbågar som var riktigt snygga. Jag tänker att om jag bara får dem så kommer jag att använda dem varje dag.... Så att jag ser om det kommer någon jag borde hälsa på. Kanske uppfattas jag som högfärdig eftersom jag aldrig hälsar - därför att jag inte ser....

Jag har börjat gå upp i vikt igen, vilket jag ska, men det är svårt att acceptera. Misstänker att nu börjar medicinerna göra sig påminda..... usch, det var acceptans här ja... Jag vet att jag inte får sluta med dem. (Varför blir bokstäverna så små på bloggen? Jag har väl tryckt på någon knapp)

Jag är så irriterad nu för tiden, blir irriterad över vad familjen gör och säger, blir irriterad när min man ska kramas eller hålla runt mig (han är ju bara jättego), irriterad över vad min dotter gör eller sonen för den delen, och jag vet inte vad det är för känslor som rusar omkring. Allt känns bara skit. Uttråkad är jag med. Försöker läsa en bok men kan inte sitta still. Orkar knappt göra något alls. Vill inget. Testade mig på MADRS och fick höga poäng. Inte konstigt. Allt är skit.

Inte helt psykosomatiskt - än så länge

Läkarbesöket igår gick bra, satt först i ett överhettat väntrum med andra svettiga patienter. En sköterska tog ett EKG och så fick jag gå in till doktorn. EKG var normalt men däremot hittade hon ett svagt blåsljud på hjärtat så nu ska de göra ett arbets-EKG på fys-kliniken. Ordet psykosomatiskt kom aldrig på tal. Däremot är jag orolig för hur det här arbets-EKG´t ska utföras. Man sitter på en cykel med EKG-ploppar på kroppen. Och då måste man väl sitta näck? Och hur roligt är det att sitta på en cykel med brösten dinglande??? Jo-ho, det blir att åka av.

Jag sover dåligt, är rastlös och okoncentrerad, pratade med min far förut och nervositeten blev än större. Jag är några millimeter från att börja hetsäta, det känns som att om jag stoppar något i munnen och liksom täpper till så kommer ångesten att lindras. Jag vet ju att det inte är så. Säkert blir det till att jag tar en-två Oxascand fast jag inte borde. Ser min mormor sitta i en stol neddrogad av lugnande tabletter. Jag vill inte bli som hon. Men samtidigt vill jag lindra min ångest. Hjälp.

Psykosomatisk

Så fort jag visar mig på vårdcentralen med olika krämpor, så är diagnosen "psykosomatiskt" med tanke på min psykiatriska bakgrund. Förra gången var jag där med krånglande mage och då blev"psykosomatiskt" diagnosen. Nu är det dags att vända sig till vårdcentralen igen. Jag ska ringa dit i morgon bitti och förklara mitt bekymmer med hjärtat. Och jag tror inte att jag ska prata något "psykiskt" med dem, inte till en början i alla fall. Jag har ont i hjärtat till och från, har haft det länge men igår fick jag ont och det strålade ut i vänster arm. Allt var över på några sekunder men det fick mig ju att bli lite fundersam. Strålning ut i vänstra armen är väl ett tecken på hjärtinfarkt eller hur? Nåväl. Min man tyckte jag skulle ringa jouren igår men jag ville inte det, utan väntar tills på måndag. Sen fick jag ont i dag också, så jnu ska jag ringa i morgon. Säkert kommer diagnosen att bli psykosomatiskt stressbetingat. Det får jag väl ta då, de får i allafall undersöka mig.