När folk inte lyssnar. När ens kp inte lyssnar. Det gör mig frustrerad. Jag har lust att trappa ner terapin. Jag har varit i terapi nästan hela livet och nu tycks det som att jag inte kommer längre. Jag är som jag är.
Jag försökte förklara för min kp igår att det gör mig rädd att jag är så beroende av henne, men då skrattade hon bara. Jag ville diskutera det. Det är viktigt. För mig. Jag vill ju självklart vara en egen självständig person som alla andra.
Kanske kommer jag inte längre. Jag ska inte slösa bort hennes tid och andra möjliga patienters tid. Kanske dags att säga hej då.
Men kanske inte. Tänk om jag blir dålig i någon mani eller depression igen. Då har jag ingen att vända mig till. Usch, jag är så ambivalent!
5 kommentarer:
Det hade ju varit bättre om ni hade kunnat diskutera det, speciellt eftersom du är som ambivalent. Försöka få lite rätsida på saker och ting. Det är ju något du har grubblat på rätt länge, om jag har förstått det rätt. Personligen tycker jag att terapi inte är svaret på alla problem. Om du inte känner att du får något ut av det, så kanske det är dags att lägga ned?
Kram!
Tack Charlyene, du har fattat mig rätt och som du säger så är kanske inte terapi svaret på alla problem. Ska fundera över helgen hur jag ska göra. Hör väl ifrån henne på måndag.
Gör inget förhastat nu, men kanske bra att tanken finns på avslut ändå. Man måste ju känna att det ger ngt om man ska fortsätta också. Men det är nog bra att göra det i samråd med andra. Kanske kan man trappa ner på terapin stegvis, så man inte avlsutar alla kontakter rätt av?
Kram på dig och hoppas du har en bra lördag annars.
Till My: Nej, jag ska inte göra något förhastat, men som du säger är det väl bra att ha det i tankarna att ett avslut förr eller senare blir av. Jag är bara så trött på att folk ska berätta för mig det ena och det andra. Blä.Kram!
Dåligt av henne att skratta. Men du, du kanske behöver något mer för att komma vidare, eller något annat liksom. Jag var där att jag kände att jag bara stod och stampade på samma ställe hela tiden. Jag försökte ta reda på vad det var jag behövde för att komma dit jag vill i livet. Kom fram till att det var BEARBETNING, något som min terapeut inte kunde hjälpa mig med. Sagt och gjort så sade jag upp kontakten med min terra och satte mig i kö till en psykolog, något jag verkligen inte ångrar.
Hoppas du också hittar ett sätt.
Kramkram
Skicka en kommentar