En tyst dag

Hade besök här hemma av arbetsterapeuten igår. Mötet blev bra, vi la upp lite strategier och jag pratade med henne om mitt arbete och att det fungerar så dåligt. Hon lovade prata med en läkare om det idag när de hade "rond". Jag har suttit vid telefonen i hela dag, patetiskt liksom, men ingen har hört av sig. Synd. Men i morgon är en ny dag.

Idag har jag suttit för mig själv på jobbet hela dagen och arbetat, utan att öppna käften en endaste gång. Vi hade möte och det framkom att jag jobbar lite på undantag, alltså jag har enkla arbetsuppgifter beroende på mitt "handikapp" och detta gillas inte särskilt mycket. Men jag kan ju inte säga att "jag har en psykisk diagnos och mår ofta väldigt dåligt och därför kan jag inte göra allt som ni andra kan". Min integritet är större än som så. Så jag får väl bara svälja att de tittar snett på mig.

Ikväll har jag tagit några Oxascand, känner för att försvinna bort lite. Trött och uppgiven.

Tänk om

Nu har jag suttit här och tittat på svt play och "Kvalster" samt ätit ungefär ett kg vindruvor. Det var lika bra båda delarna. Det handlade om en skilsmässa och det fick mig att tänka på min egen situation. Jag vet att jag är älskad så jag är inte orolig för det, men jag tänker att kanske tar tålamodet med mig slut och han bara går? Jag har levt med honom i 25 år, jag vet inget annat, jag kan inget annat, han är verkligen halva mig. Vi pratade idag han och jag om att vara psykiskt sjuk, det är ju inget man väljer, det är ju inte så att man t ex väljer fibromyalgi eller artros, får man dessa diagnoser så är man liksom rättfärdigad en sjukskrivning och alla förstår. När jag nu snart inte kan jobba 75 % längre så är det ju inte något jag väljer att ha min diagnos.

Min chef kallade in mig idag och frågade hur jag mådde och jag sa ju som det var att jag mådde bra mycket bättre än då jag var inlagd senast men att det inte är helt bra. Jag blev glad att hon brydde sig och det kändes bra och resten av dagen har jobbet gått lite bättre. Kände att jag dög och att jag var en värdefull medarbetare jag med och inte bara den där virriga tanten med psykiska besvär.

I morgon onsdag är jag hemma hela dagen, det ska bli riktigt skönt, jag ska gå upp sent och sedan städa som en toka och sen gå ut och gå i skogen och när allt är fixat och trixat så kommer arbetsterapeuten för ett möte här hemma hos mig. Jag hoppas vi tar en mjukstart så jag inte behöver ha en massa ångest i morgon, jag är inte redo att möta mina demoner så där pang bom i morgon. Ofta tror jag/vill jag att hon bara ska komma och fika med mig, att hon inte är min terapeut utan en snäll granne som ska ha kaffe.

Så ledsen

Jag är så ledsen idag. Sitter på jobbet och kämpar med att hålla tårarna borta. Jag kan inte tänka. Det är som gröt i huvudet. Jag känner inte igen mig i mitt datorprogram jag jobbar i. Vet inte hur jag gör saker jag har gjort tusen gånger tidigare. Jag förstår inte vad kollegorna menar. Sitter och det är helt tomt i huvudet och jag känner mig så dum.

Det är nog dags att höja sjuksskrivningsgraden, eller vad tror ni? Hur var det när ni blev sjukskrivna på heltid? Det känns som att jag med alla mina mediciner och mina sjukdomar har nått gränsen för vad jag klarar av. Snyft. Hjälp.

Köra bil

Idag försökte jag köra bil. Jag envisades med detta fast min dotter sa att jag skulle låta bli. Det gick så där. Har svårt med avstånd och koppling. Men vi kom fram. Hem körde min dotter. Vi var bjudna till en gammal bekant och jag hade ingen lust att åka dit. Jag har som oftast ingen lust att åka någonstans. Den här helgen har jag varit lite låg och ingen ork eller entusiasm att göra något alls. Vi stannade där exakt två timmar, då var jag utmattad och trött och ville hem. Det bästa är att vara bortbjuden för då kan jag åka hem bäst jag vill. Det värsta är att ha folk här hemma eftersom jag blir stressad av att de aldrig går hem. Så jag har slutat bjuda hem folk. Tråkigt men sant. Jag trivs bättre i min ensamhet.

Ifall jag var naken, ifall jag var naken och ingen hade rört, lik den första snön som kommit till marken.

Ifall min kropp var ren som den första snön. Och jag stod där framför dig och jag ägde mig själv. Och jag sa att du får gå. Jag var isprinsessa och isprinsessor äger sig själva.

Min hjärna uppför sig som ett smörgåsbord, många tankar på en gång, tankar som kommer och går, stannar inte utan far i väg till nästa tanke. Mycket att välja på. Min minneskapacitet är lika med noll. T ex igår kväll såg jag en underbar film av bröderna Coen, jag tänker på den och gillar den skarpt, men jag kommer inte ihåg vad den hette. Irriterande. Och så tänker jag på min man, han har varit lite avståndstagande senaste dagarna och jag har fått för mig att han inte orkar med mig längre. Jag tänker på det och undrar hur jag skulle klara mig utan honom. Så tänker jag på vår ekonomiska situation och att det är jag som är orsak till att vi har det så dåligt. Så tänker jag på att jag har en väldigt bra relation till min dotter och att hon snart far iväg till Lund för att plugga, undrar hur jag kommer att ta det. Så tänker jag på att det känns ensamt utan min terapeut, att jag glider ut och inte klarar att ta hand om mig själv. Så tänker jag på att jag klarade av att jobba en hel vecka och jag tror jag har klarat av att fokusera och göra rätt. Och att "arbetskamraterna" har varit artiga mot mig. Så tänker jag på att jag är rädd att vi ska iväg på något slags kick-off med jobbet. Jag vill inte åka i väg. Jag vägrar sova borta. Så tänker jag på att "min" arbetsterapeut kommer hit till mig på onsdag och att jag då ska börja jobba med mina tvång och fobier igen. Har haft lite uppehåll nu på några veckor, det har varit skönt men ska bli ok att träffa henne igen.
Detta var mina splittrade tankar en lördagsförmiddag.

Ofta tror jag att mitt psykiska tillstånd inte påverkar de andra i familjen. De frågar hur jag mår och då säger jag "jättebra" och gömmer rakbladet bakom ryggen. Så när jag blir inlagd vill jag att det ska gå obemärkt förbi. Jag mår skit, men jag vill inte att någon ska märka det eller ens veta om det. Jag smyger med mitt mående. Vill inte ta plats eller energi från någon annan.
Förra veckan låg jag inne på psyk och fick besök av min familj, min man, min dotter och min son. Min dotter var riktigt upprörd och grät och svor. Hur kunde hennes mamma SKÄRA sig! Hur är jag funtad! Och varför SÄGER jag ingenting!!!! Min son höll om mig och sa "du MÅSTE berätta för oss!" "Vi är ju en DEL av dig!!!"

Jag var lite chockad, för jag har inte förstått att mitt mående påverkar dem så. Kalla mig dum. Jag tror helt enkelt inte att jag betyder så mycket så de blir så upprörda. Eller jag vill inte ta så stor plats. Nu vet jag bättre. Det gör ont att jag är mamman som skär sig. Mitt framför ögonen på mina barn. Jag skulle må skit om mina barn skar sig. Jag ska tänka på det nästa gång jag får för mig något.
Idag har jag varit sjukskriven och försökt vila mig och sköta maten men det blev rörigt för mig. Mat hit och dit och ingen ordning blandat med rastlöst vandrande hit och dit. Men i morgon är det en ny dag.