Ofta tror jag att mitt psykiska tillstånd inte påverkar de andra i familjen. De frågar hur jag mår och då säger jag "jättebra" och gömmer rakbladet bakom ryggen. Så när jag blir inlagd vill jag att det ska gå obemärkt förbi. Jag mår skit, men jag vill inte att någon ska märka det eller ens veta om det. Jag smyger med mitt mående. Vill inte ta plats eller energi från någon annan.
Förra veckan låg jag inne på psyk och fick besök av min familj, min man, min dotter och min son. Min dotter var riktigt upprörd och grät och svor. Hur kunde hennes mamma SKÄRA sig! Hur är jag funtad! Och varför SÄGER jag ingenting!!!! Min son höll om mig och sa "du MÅSTE berätta för oss!" "Vi är ju en DEL av dig!!!"

Jag var lite chockad, för jag har inte förstått att mitt mående påverkar dem så. Kalla mig dum. Jag tror helt enkelt inte att jag betyder så mycket så de blir så upprörda. Eller jag vill inte ta så stor plats. Nu vet jag bättre. Det gör ont att jag är mamman som skär sig. Mitt framför ögonen på mina barn. Jag skulle må skit om mina barn skar sig. Jag ska tänka på det nästa gång jag får för mig något.
Idag har jag varit sjukskriven och försökt vila mig och sköta maten men det blev rörigt för mig. Mat hit och dit och ingen ordning blandat med rastlöst vandrande hit och dit. Men i morgon är det en ny dag.