Nu har jag suttit här och tittat på svt play och "Kvalster" samt ätit ungefär ett kg vindruvor. Det var lika bra båda delarna. Det handlade om en skilsmässa och det fick mig att tänka på min egen situation. Jag vet att jag är älskad så jag är inte orolig för det, men jag tänker att kanske tar tålamodet med mig slut och han bara går? Jag har levt med honom i 25 år, jag vet inget annat, jag kan inget annat, han är verkligen halva mig. Vi pratade idag han och jag om att vara psykiskt sjuk, det är ju inget man väljer, det är ju inte så att man t ex väljer fibromyalgi eller artros, får man dessa diagnoser så är man liksom rättfärdigad en sjukskrivning och alla förstår. När jag nu snart inte kan jobba 75 % längre så är det ju inte något jag väljer att ha min diagnos.
Min chef kallade in mig idag och frågade hur jag mådde och jag sa ju som det var att jag mådde bra mycket bättre än då jag var inlagd senast men att det inte är helt bra. Jag blev glad att hon brydde sig och det kändes bra och resten av dagen har jobbet gått lite bättre. Kände att jag dög och att jag var en värdefull medarbetare jag med och inte bara den där virriga tanten med psykiska besvär.
I morgon onsdag är jag hemma hela dagen, det ska bli riktigt skönt, jag ska gå upp sent och sedan städa som en toka och sen gå ut och gå i skogen och när allt är fixat och trixat så kommer arbetsterapeuten för ett möte här hemma hos mig. Jag hoppas vi tar en mjukstart så jag inte behöver ha en massa ångest i morgon, jag är inte redo att möta mina demoner så där pang bom i morgon. Ofta tror jag/vill jag att hon bara ska komma och fika med mig, att hon inte är min terapeut utan en snäll granne som ska ha kaffe.
7 kommentarer:
En väljer verkligen inte psykisk sjukdom. Men det verkar inte många fatta, tillochmed psykologer och läkare verkar tro att det är ens eget fel. Inte undra på att allmänheten har sådana fördomar om inte ens specialisterna har bättre koll.
Kram!
Jag tänker också så, tänk om Mannen får nog och går. Han säger att trots min psykbesvär så överväger det positiva stort. Jag försöker tro det men det är svårt. Men jag tänker att det är hans beslut, jag kan inte tvinga honom vare sig att vara kvar eller gå. Och han kan inte tvinga mig. Han har sina hälsoproblem, inte tänker jag på att lämna honom bara för det. Men har man ångest blir det ju att man oroar sig iallafall.
Skönt att din chef brydde sig.
Kram!
Charlyene: Jag ska försöka se det som att det inte är mitt fel och att jag inte valt mitt öde.
S: Intressant det du skriver om att det är upp till honom om han vill lämna dig eller inte. Det låter otäckt men det är ju så det är. Min man har sina hälsoproblem också men som du skriver så inte tänker jag på att lämna honom för det.
Man väljer verkligen inte att må dåligt psykiskt. men många fattar inte det och inte de som ska vara experter heller. Minns en gång jag blev inlagd och skulle ha mitt första möte med läkaren. Mådde så himla dåligt. och det första han säger är att egentligen vore det bäst om du åker hem och börjar tänka annorlunda så blir det nog bra. Ville slå honom på käften. Inte fan åker man till psykakuten och blir inlagd för det är kul direkt. Man gör det när man mår så psykist dåligt att det inte går längre. ha en bra kväll!!
Hej hej Miriam
Hade väntat länge på reprisen av Kvalster eftersom vår dotter Tehilla är med och spelar Isabelle. Serien är riktigt bra faktiskt.
Min fru och jag har också varit gifta i över 25 år, men att få nog och dra har aldrig ens fallit mig in. Alla människor har ju sina svårigheter i livet att bemästra och det är ganska meningslöst att försöka jämföra vem som har det svårast, jag menar; är det inte det ena så är det det andra. Det bästa man kan göra är att hålla fast vid det som är bra och glädjas över det.
Ta vara på dig!
Här är länken till min frus blogg, om du är intresserad.
http:\\metrobloggen.se/mamager
/Tobbe Blad
BBx8: Tack för kommentar. Jag ska läsa din frus blogg! Hälsningar! :))
Skicka en kommentar