Lördag eftermiddag

Lördag eftermiddag och jag är hemma. Jag är hemma på permission, blev inlagd i onsdags, mådde fruktansvärt dåligt, men det är bättre nu. Nu njuter jag av mitt hem och min man. Jag har tur som har någon att komma hem till. Jag önskar er alla en riktigt fin helg!

Vem drog upp mössan?

I går morse fick jag ett fruktansvärt blodtrycksfall, jag tror det beror på medicinerna, jag låg på köksgolvet i 30 minuter innan jag kunde pallra mig upp på köksstolen, yr och skakig. Åkte till jobbet men kände mig sjuk. Jag var utmattad, skakig och ledsen. Min terapeut ringde och jag berättade om min vacklande fysik. Hon nämnde dricka och Litium, och jag hade ju druckit alldeles för lite så jag stack ner och köpte en Loka och det hjälpte. Jag slutade skaka. Min utmattning gick inte över så jag åkte hem från jobbet och la mig i sängen och sov 2 timmar på eftermiddagen. Jag är verkligen helt slut efter allt som har hänt senaste veckorna. Och på kvällen i sängen upprepas diskussionen med min man om mig och mina olyckor förra helgen. Jag blir tyvärr trött av det också. Han säger att om han varit en annan man så hade han skiljt sig. Att han inte hade orkat med en sån som mig. Men han gör det tydligen.

Idag mår jag bättre. Livet känns mycket bättre. Jag är inte rädd, det kommer att ordna sig allt. Jag har fått en läkartid den 3 november. Det kommer att ordna sig med Försäkringskassan. Det kommer att ordna sig med jobbet.

Det är fredagskväll. Det är lugnt och stilla. Ångesten har lagt sig nån annanstans. Jag hoppas jag får en fin helg! Det var länge sedan jag mådde bra en hel helg. Jag tror inte det har funnits en hel helg som har varit bra. Men kanske nu?

Ny dag

En ny dag och en bättre dag. Jag känner mig lugn och fin, som om någon lyft bort ångesten från mitt bröst, som en smekning? Jag väljer att tro det. Jag vill att det ska vara över nu.

Jag har berättat för min man om de senaste dagarnas äventyr. Jag visste inte riktigt vilken reaktion jag skulle få, men istället för aggressivitet så blev det en fin dialog även om han inte kommer att lita på mig framöver. Jag förstår det, men samtidigt känner jag mig som ett litet barn när han pratar. Ett litet barn som inte förstår bättre. Jag blir lite provocerad av det, för jag är en vuxen med känslor, och mina känslor rår jag inte för, men jag är fortfarande en vuxen.

Idag ringde terapeuten återbud, och för första gången på länge kändes det skönt. Jag känner mig trött och har ingen lust att prata känslor idag. Jag vill inte fundera eller analysera kring mina tankar. Trött, trött. Jag hoppas att alla känslorna håller sig borta idag, jag behöver semester från mitt konstiga känsloliv.

Jag har min sjukskrivningsdag idag, det är fuktigt i luften och jag har varit ute och gått en lång promenad. Det var riktigt skönt. Gick förbi bondgårdar med kossor och hästar. Tänk att stå så där ute hela dagen och äta gräs. Konstant. Tänk om vi fick stå där och tugga hela dagen utan att tänka på vikt eller utseende. Bara tugg, tugg. Och skita lite då och då. Vilket sorgfritt liv.

Jag har en granne som är heltidssjukskriven och som är väldigt pratsjuk - något jag inte är. Hon vill jämt träffas och jag får så dåligt samvete för att jag inte vill. Nu gick hon förbi här och jag gömde mig under bordet. Jo, det är sant. Hon tittar alltid in genom köksfönstret där jag sitter och ska vinka och sedan fika. Jag vill inte fika. Min lediga dag är helig, jag får göra vad jag vill och nu ska jag gå och lägga mig på sängen och kanske sova en stund.

Kommit hem

Nu har jag kommit hem från jobbet. Min bättre hälft var hemma och var bara jättesnäll. Jag har inte berättat för honom om min lilla lek med vassa saker igår, jag har lust att berätta samtidigt som det känns onödigt. Han blir nog arg han med...

Det har varit jobbigt på jobbet idag, jag har hållit på med alla andra saker än att jobba - typ köpa plåster, strips och tejpat om mig på toaletten. Jag sket i att ringa vårdcentralen för omplåstring. Jag pratade med min terapeut på telefon om vassa saken. Hon var kall och kylig, och jag mådde fruktansvärt dåligt efter samtalet. Terapeuten ringde upp igen senare och frågade hur det var, men var inget snällare på rösten för det. Klockan 14 orkade jag inte mer jobb så jag gick därifrån. Träffade terapeuten lite senare, och när jag kom till henne hade hon tänt stearinljus och frågade denna gång med mjuk röst hur jag mådde. Vi pratade en hel del om varför jag hade gjort det etc, och vad jag ska göra nästa gång jag blir så ångestladdad. Jag sa att jag inte vågat ringa psykakuten av rädsla för att bli avvisad, men jag lovade att göra det nästa gång. Jag ska verkligen göra det. Vi pratade en hel del om ångest, vad det är och varför jag blir så rädd när den kommer. Vi pratade också om att jag inte behöver göra mig illa för att omvärlden ska förstå hur dåligt jag mår.

Min ångest är inte borta, den kommer liksom i skov, rullande som en våg, och intar min kropp, och så försvinner den ett tag igen. En ångest som sätter sina klor i mitt hjärta och vrider till, hårt. Så känns det.

Ikväll känns det rätt ok, jag är nog mest väldigt trött, jag ska gå och lägga mig tidigt i kväll. Om det inte känns bra ska jag våga ringa psykakuten.

Straffas två gånger?

Jag skadade mig igår och idag fick min terapeut veta om det och hennes reaktion var ilska. Som om jag inte mådde dåligt innan jag ringde henne? Nu får jag dubbelt upp att vara ledsen för, jag har väl straffat mig tillräckligt tycker jag.

Det syns inte utanpå mig

Nej, det syns inte utanpå mig. Jag är utåt sett en kvinna med ordnat yttre (som det står i journalen), ingen skulle någonsin tro att jag mår dåligt. Om man nu då inte ser min sorg långt där inne i mina ögon.

Idag har jag verkligen försökt göra massor med fina saker, saker för att skingra tankarna och få en positiv söndag. Det höll tills nu. Nu är det över och jag har tagit en Oxascand för att kunna få lägga mig ner litegrann och vila. Jag har varit ensam hela söndagen och det har inte varit bra för mig. Nu är snart söndagen den 18/10 över, och jag hoppas att dagen i morgon ska ge skänka mig lite mer harmoni än idag.

Det syns inte utanpå mig så hur skulle nu Försäkringskassan tro att här är en trasig själ?

När ska det vända?

Jag tycker jag har varit så nere länge nu. Jag gråter varje dag, jag är så sorgsen och ledsen. Jag är sorgsen och ledsen för att jag inte får någon ordning på mitt liv. Jag är bara så olycklig.

Jag tänker ofta på hur det skulle vara att få dö. Det är en feg utväg men jag kanske inte är skapad för att leva i den här världen.

Jag vet inte om det är något fel på mina mediciner eller vad det är, eller också så är min kemi i hjärnan i obalans och gör så att jag inte kan le längre? Jag har inte skrattat på flera veckor nu.

Min man ska åka bort i morgon och jag vet att jag kommer att skada mig. Det är inte smart men det är det enda jag tänker på.

Jag ber om ursäkt för att min blogg bara är trist och negativ, men det här är min depressiva del av att vara bipolär. Det är mycket tristare att vara depressiv än manisk. En depressiv människa är inte rolig och ingen vill vara med en "sån".