En ny dag och en bättre dag. Jag känner mig lugn och fin, som om någon lyft bort ångesten från mitt bröst, som en smekning? Jag väljer att tro det. Jag vill att det ska vara över nu.
Jag har berättat för min man om de senaste dagarnas äventyr. Jag visste inte riktigt vilken reaktion jag skulle få, men istället för aggressivitet så blev det en fin dialog även om han inte kommer att lita på mig framöver. Jag förstår det, men samtidigt känner jag mig som ett litet barn när han pratar. Ett litet barn som inte förstår bättre. Jag blir lite provocerad av det, för jag är en vuxen med känslor, och mina känslor rår jag inte för, men jag är fortfarande en vuxen.
Idag ringde terapeuten återbud, och för första gången på länge kändes det skönt. Jag känner mig trött och har ingen lust att prata känslor idag. Jag vill inte fundera eller analysera kring mina tankar. Trött, trött. Jag hoppas att alla känslorna håller sig borta idag, jag behöver semester från mitt konstiga känsloliv.
Jag har min sjukskrivningsdag idag, det är fuktigt i luften och jag har varit ute och gått en lång promenad. Det var riktigt skönt. Gick förbi bondgårdar med kossor och hästar. Tänk att stå så där ute hela dagen och äta gräs. Konstant. Tänk om vi fick stå där och tugga hela dagen utan att tänka på vikt eller utseende. Bara tugg, tugg. Och skita lite då och då. Vilket sorgfritt liv.
Jag har en granne som är heltidssjukskriven och som är väldigt pratsjuk - något jag inte är. Hon vill jämt träffas och jag får så dåligt samvete för att jag inte vill. Nu gick hon förbi här och jag gömde mig under bordet. Jo, det är sant. Hon tittar alltid in genom köksfönstret där jag sitter och ska vinka och sedan fika. Jag vill inte fika. Min lediga dag är helig, jag får göra vad jag vill och nu ska jag gå och lägga mig på sängen och kanske sova en stund.
3 kommentarer:
Skönt att du äntligen fick en fin dag. Jag kan förstå det där med att ha en helt egen dag, utan snack och fika, hinna ikapp sig själv kanske.
Härligt att du fick en bra dag även om grannen kikade förbi utanför ditt fönster. Att vara som en kossa skule jag inte vara men det där med utseendet och inga bekymmer skulle jag vilja ha. Inga tankar om det alltså.
Så skönt det låter att ångesten lättat. Att försöka förklara för närstående är inte det lättaste.
Jag känner precis igen mig i det att du gömde dig under bordet.;o)
Ibland orkar jag bara inte prata och vara social, jag vill hellre umgås med mig själv.
Och när folk inte förstår det så blir det till att gömma sig.;o)
Jag hoppas att du fick en fin dag.
Kram
Skicka en kommentar