Nu har jag kommit hem från jobbet. Min bättre hälft var hemma och var bara jättesnäll. Jag har inte berättat för honom om min lilla lek med vassa saker igår, jag har lust att berätta samtidigt som det känns onödigt. Han blir nog arg han med...
Det har varit jobbigt på jobbet idag, jag har hållit på med alla andra saker än att jobba - typ köpa plåster, strips och tejpat om mig på toaletten. Jag sket i att ringa vårdcentralen för omplåstring. Jag pratade med min terapeut på telefon om vassa saken. Hon var kall och kylig, och jag mådde fruktansvärt dåligt efter samtalet. Terapeuten ringde upp igen senare och frågade hur det var, men var inget snällare på rösten för det. Klockan 14 orkade jag inte mer jobb så jag gick därifrån. Träffade terapeuten lite senare, och när jag kom till henne hade hon tänt stearinljus och frågade denna gång med mjuk röst hur jag mådde. Vi pratade en hel del om varför jag hade gjort det etc, och vad jag ska göra nästa gång jag blir så ångestladdad. Jag sa att jag inte vågat ringa psykakuten av rädsla för att bli avvisad, men jag lovade att göra det nästa gång. Jag ska verkligen göra det. Vi pratade en hel del om ångest, vad det är och varför jag blir så rädd när den kommer. Vi pratade också om att jag inte behöver göra mig illa för att omvärlden ska förstå hur dåligt jag mår.
Min ångest är inte borta, den kommer liksom i skov, rullande som en våg, och intar min kropp, och så försvinner den ett tag igen. En ångest som sätter sina klor i mitt hjärta och vrider till, hårt. Så känns det.
Ikväll känns det rätt ok, jag är nog mest väldigt trött, jag ska gå och lägga mig tidigt i kväll. Om det inte känns bra ska jag våga ringa psykakuten.
2 kommentarer:
Jag är glad att höra att du och terapeuten pratade om det som hänt, och gjorde upp någon sorts plan vad du kan göra om du får sån ångest igen.
Hoppas du får sova inatt.
Det var bra att hon till slut lät bättre i rösten och att ni kunde prata om vassa saken. Kramar
Skicka en kommentar