Ännu en vecka passerat

Mycket har hänt, mycket prat och diskussioner, mycket terapi i alla dess former både med terapeut och arbetsterapeut och idag ECT. Jag sitter här och försöker vakna, jag blir oerhört påverkad av narkosen, det tar oändligt lång tid till dess att jag orkar sitta uppe. Har legat mest hela dagen. Just idag gör det ju ingenting att vara inne - det stormar ute värre än värst. Jag måste ut en sväng och hämta cykeln vid station men jag skjuter upp det ett tag till. Jag är ensam hemma ett tag till.
Att sövas är ganska skönt kan jag tycka - lite svårförklarat - men det är skönt att få vila sig bort ett tag. Man ligger där i sängen och det trixas och fixas med sladdar och sprutor och så får man den äckliga plastmasken över näsa och mun - oerhört äckligt och ångestframkallande - så sprutas bedövningsmedlet in och så känner man hur man försvinner in i dimman. Efter ett tag - ganska länge för min del - idag blev jag omnämnd som Törnrosa - så vaknar man och förstår inte alls vart man har hamnat. Man ligger ett tag och så får man gå ut i väntrummet och äta en macka och dricka kaffe, aldrig har det smakat godare! Så kan man sitta där och prata med en medpatient, det är väldigt intressant att höra andras historier, det är oerhört många som har det jobbigt i livet.
Min svärmor och svärfar kom och hämtade mig och skjutsade mig hem, vi stannade på bageriet och köpte bullar och bröd - smaskens. Och nu är det snart dags att göra lite middag. Måste ha med till jobbet i morgon, jag har inte bestämt mig för om jag ska ha nåt idag, kanske inte..... men då får jag ljuga om det i morgon när terapeuten ringer och undrar vad jag har ätit. Jag hade gått ner ett kg i morse, blev glad, men ska inte gå ner så egentligen borde jag äta lite extra idag men det är svårt....

Satans tokkärring

Det är jag det. Jag är spritt språngande galen. Jag får inte ordning på någonting. Vet inte vem jag är. Vad jag vill och vad jag ska. Det är kaos och oreda som råder. Jag har lust att göra mig illa. Jag orkar inte ha det så här.

En ny dag

ECT-dag. Trött och slö. Men mår bra på två Panodil. Ska inte ut och gå i skogen idag. Kroppen behöver vila känner jag. Jag har reparatörer här hemma, de lagar det som hade gått sönder. Så jag sitter i köket och väntar på att de snart ska vara klara så jag kan slänga mig i soffan. Är inte färdigutvilad än.
Jag träffade läkaren idag, vi behåller medicineringen som den är, det är inte mig emot, den funkar perfekt även om jag är lite snurrig emellanåt och glömmer en massa saker. Och så ska jag få underhålls-ECT fram tills mars.
Min terapeut tyckte det lät väldigt mycket och frågade om jag verkligen ville ha det, hur ska min skalle klara av så mycket ECT? Hm. Men jag har bestämt mig. Heller ECT än depression.
Jag har lagat lax här, det stinker fisk i hela huset, stackars reparatören som behöver jobba i stanken. Jag tänkte inte på det......

Tålamod och beslut

Nu har jag bestämt mig för att ändra på mitt liv. Från och med nu. Nu ska jag börja äta vettigt och ha löpningen som hobby - igen. Jag är en ensamvarg och med löpningen behöver jag ingen annan än mig själv och mina ben, skogen och asfalten. Löpningen kommer att tvinga mig till att äta ordentligt vilket jag behöver. Då har jag en morot - ett syfte. Jag ska klara det. Från och med nu är jag en ny människa. Nu och för alltid. Amen.

Men först ska jag få lite elektrisitet genom skallen - i morgon. För att löpa behöver man inte tänka särskilt mycket mer än att sätta det ena benet framför det andra.

Jag ska träffa en läkare i morgon. Jag har ingen egen läkare så det blir att passa på och fråga en hel del i morgon när jag har chansen. Har skrivit en liten lapp. Först läkare och sedan ECT. Sen hem och sova. I morgon blir det nog dåligt med att springa tror jag.......

Löjliga skriverier

Usch va jag skriver blaha. Mina ord bara simmar runt i skallen och jag får ingen ordning på dem. Jag är inte klok längre. Jag tänker inte finurliga tankar längre. Jag är inte konstnärlig längre. Är ingen akrobat. Ingen filosof. Hjärnan är bara skrot. Prata om att vara ett jävla vrak. Inget mål eller mening längre. Vad vill jag och vad ska jag?????
Jag vill att det ska hända något som jag i efterhand kan säga att DÅ kom förändringen! Just vid det tillfället hände det eller det som gjorde att mitt liv tog en vändning och inget blev som det varit. Jag är frustrerad, irriterad och trött. Vad är det här för ett jävla liv?

Och på tisdag ska jag börja en ny terapi - med en ny människa. Jag har försökt sitta här och tänka ut vad jag ska berätta för henne om mig själv. Vad är det för mening? Stackars - en ny terapeut - hon kommer inte klara av att hjälpa mig - det är liksom kört för mig.

Ikväll har jag tittat på tv och vräkt i mig massa godis så magen står ut som ett klot - VARFÖR äter man för mycket???? Till ingen nytta liksom. Man ångrar sig alltid efteråt. Meningslöst. Jag har tagit några Oxascand för att snart få slippa. Låt mig sova liksom. Hej då.

Kvalitetsdag

Först en skitdag, något har pajat i huset, kris, har tagit halva dagen att laga och kostat en förmögenhet. Jag okoncentrerad på jobbet och tog halv semesterdag, ingen idé att sitta där och göra fel. Sedan träffade jag min son på stan och vi hade jättetrevligt, åt lunch ihop och gick och tittade på olika saker till hans lägenhet. Jag mådde riktigt bra, kände hur mina moderskänslor svämmade över, stolt över att jag - just jag - är mamma till en sån fin människa som han är. Jag hann också hitta en klänning som jag vill ha. Jag borde inte köpa den men nu är jag besatt av den och hann lägga undan den till i morgon...... Jag ska gå upp i vikt och alla byxorna är för små, eller blir för små. Så nu måste jag in till stan i morgon och hämta klänningen. Det går inte ihop sig att min vuxna hjärna accepterar att köpa ny klänning när vi blivit av med en förmögenhet till huset samma dag. Jag borde ju spara. Men istället så skiter jag i det. Vuxet måste jag säga.

Min kära terapeut anser att man inte kan gå upp i vikt av piller... Jag blir så trött, jag vet väl bäst själv hur det står till med min kropp. Jag vet att man kan gå upp i vikt av små piller. Jag vet det mycket väl.

Jag tänker

Jag brottas med mina tankar idag. Jag brottas med tankar som är förbjudna. Tankar som man inte ska tänka men jag väljer att skriva ner dem här. Jag är så rädd att bli övergiven. Hade jag vetat det jag vet nu så hade jag aldrig gått med på att bli tilldelad en terapeut. Jag har varit patient hos min terapeut i 3 år nu, ja kanske ännu längre, jag vet inte. Jag är beroende av henne, vi har ett jättetajt förhållande. Innan jul skrev jag till henne att det kanske var bäst att vi avbröt terapin eftersom jag känner att jag inte klarar av att bli "frisk". Hon svarade lite ledset att hon inte hade tänkt bryta kontakten med mig och att hon ger mig all tid i världen om jag så vill det. Det kändes skönt att hon sa så, men det ligger hela tiden och lurar, rädslan av att bli lämnad. Hellre lämnar jag först innan hon hinner lämna.
Jag undrar om personalen får lära sig hur de ska tackla patienter som de ibland får ett väldigt tajt förhållande med?
Jag känner mig rädd och är ibland lite arg över att hon har låtit det gå så långt? Eller ska jag vara tacksam över det tajta förhållandet som jag har med henne? Hon är ju onekligen ett STORT stöd för mig, jag kan ringa till henne när som helst, hon håller kontakt med mig dagligen och ställer upp, hjälper mig att få kontakt med läkare, sjukintyg, recept - hon är en guldgruva och jag tycker oerhört mycket om henne. Så varför är det så komplicerat? Är det jag som gör en höna av en fjäder?