Jag brottas med mina tankar idag. Jag brottas med tankar som är förbjudna. Tankar som man inte ska tänka men jag väljer att skriva ner dem här. Jag är så rädd att bli övergiven. Hade jag vetat det jag vet nu så hade jag aldrig gått med på att bli tilldelad en terapeut. Jag har varit patient hos min terapeut i 3 år nu, ja kanske ännu längre, jag vet inte. Jag är beroende av henne, vi har ett jättetajt förhållande. Innan jul skrev jag till henne att det kanske var bäst att vi avbröt terapin eftersom jag känner att jag inte klarar av att bli "frisk". Hon svarade lite ledset att hon inte hade tänkt bryta kontakten med mig och att hon ger mig all tid i världen om jag så vill det. Det kändes skönt att hon sa så, men det ligger hela tiden och lurar, rädslan av att bli lämnad. Hellre lämnar jag först innan hon hinner lämna.
Jag undrar om personalen får lära sig hur de ska tackla patienter som de ibland får ett väldigt tajt förhållande med?
Jag känner mig rädd och är ibland lite arg över att hon har låtit det gå så långt? Eller ska jag vara tacksam över det tajta förhållandet som jag har med henne? Hon är ju onekligen ett STORT stöd för mig, jag kan ringa till henne när som helst, hon håller kontakt med mig dagligen och ställer upp, hjälper mig att få kontakt med läkare, sjukintyg, recept - hon är en guldgruva och jag tycker oerhört mycket om henne. Så varför är det så komplicerat? Är det jag som gör en höna av en fjäder?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar