Helgdags!

Gud va skönt att få vara lite ledig! Jag hade verkligen bråttom från jobbet idag. Jobbade som en dåre och så Hej då!! Sprang ner på stan, köpte en klänning och det kändes så roligt! Det behövde jag! Det tycker nog inte min man, men det behöver ju inte han veta, män behöver inte veta allt möjligt, de förstår inte vikten av att få unna sig ett klädesplagg :-) Ja, ja. Sen köpte jag 1 kg godis som jag har tänkt börja snaska på nu. Har hyrt en film också. Yes.

Nu åker vi till USA för att få hem vår dotter, det ska bli riktigt kul. Pratades vid igår och de hade 35 grader plus. Det blir att plocka fram sommarkläder, tänk att få traska omkring i sandaler igen.

Men jag har jättemycket ångest inför detta, jag åkte helst inte och det kommer att bli stor förändring att få en till här i huset.

Pratade med min skötare igår, det går inte längre med mig, jag måste ändra min medicinering, jag mår för dåligt. Ska ha vårdplanering med min läkare, skötare och arbetsterapeut = Zyprexa sätts in tillsammans med Seroquel igen. Jag frågade om jag fick bli sjukskriven ytterligare 25 %, men jag får inte det om jag inte tar Zyprexa. Accept it.

Smågrått idag

Vaknade i morse efter en strulig "mag-natt". Min mage fungerar ju inte alls. Det är en helt komplex situation och jag börjar tvingas förstå vad omgivningen och vårdcentralsläkaren menar: det är psykosomatiskt och stoppar man inte in något i munnen kan det ju inte komma något ut = förstoppad. Jag tror jag ska skriva ett brev till vårdcentralen och be dem om att ta bort alla tarmarna. Jag står inte ut mer med min krångelmage och jag har svårt att se att jag skulle kunna äta mer fett.

Idag är jag sjukskriven. Efter att jag vaknat pga magen så tog jag det lugnt här hemma ett tag tills jag åkte in till sjukhuset - igen (jobbar ju där annars också) - idag var det ett besök på Hudkliniken, återbesök. Kontroll. Har malignt melanom som ska kollas. Träffade en trevlig läkare, hon tittade på min ärrige arm och gav mig tips om nåt slagt silikon som skulle kletas på och få ärren att blekna snabbare. Trevligt av henne tycker jag, jag tyckte annars att det var jobbigt att visa fram armen. Har ett sår där som inte läker, så det ser ut som en varg har tagit en tugga av armen.

Jag är lite uppgiven, tycker det ser svart ut framtiden. Tror inte att jag är typen som kommer att leva speciellt länge. Jag bara konstaterar det.

Galen

Tokig, tokig. Tokig på jobbet. Tokig helg. Vansinnesfärd från morgon till kväll. Ingen broms i sikte. I kväll 2 Oxascand och lära mig sitta still.

Tokig. Träffa läkaren i veckan. Sätta in jävla hatmedicinen igen. Zyprexa. Har inget val. Snart förlorar jag jobbet.

Ensam inne. Ut och gå? Nej. Oxascand. Men jag har roligt. Också.

Hon

Hon ringer mig, jag ser att det är hon på nummerpresentatören, jag vill inte prata, jag håller för öronen och låter högt, jag vill inte prata. Telefonen tystnar efter ett tag, och jag fylls med ångest. Efter ett tag ringer jag upp henne. Hon låter glad när hon svarar. Vi pratar om alldagliga saker. Vi ska åka till USA tillsammans. Hon, jag och min man. Jag vill inte åka.

Hon vill vara min mamma. Hon ÄR min mamma men vi är på kollisionskurs. Vi är artiga mot varandra. Hon vill vara nära. Jag kan inte det. För mycket emellan oss. Så är det. Jag skulle ha velat ha en mamma. En som höll mig uppe när jag är nere. Men det går inte. Detta är vad som bjuds.

Min man är borta. Han kommer snart hem. Jag är fylld av ångest. Jag vill inte åka. Jag vill vara här. Jag vill inte vara här heller förresten. Inte ens min älskade terapeut kan hjälpa mig. Jag MÅSTE åka.

Och så måste jag fråga läkaren om ett intyg för alla mediciner jag ska ta med mig till USA. Jag tror inte det behövs och jag hatar att behöva besvära om en sån tråkig sak. Vilken läkare tycker det är roligt att diktera ett intyg på engelska? "To whom it may concern" "This is to certify that.... Jag vill inte besvära.

Märkliga saker

Allt är bara märkligt och jag vägrar inse att det är så som de säger..... Alltså - ECT i onsdags och efteråt är jag behagligt trött men ändå livsglad i alla fall. Pratat med läkaren och allt var ok tyckte jag. Sedan åter till jobbet på torsdagen och är mycket livsglad och munter, några säger att de tycker det är så roligt med mig eftersom jag ler med ögonen och det brukar jag annars inte göra. Att jag är sprudlande. Men jag vill inte höra på det örat utan fortsätter min roliga dag på jobbet. Sen att jag knappt kan sitta still och inte komma ihåg vad arbetskamraterna heter, det är en annan sak.

Sen går jag till min älskade terapeut och då bryter det stora GRÄLET ut. Hon anklagar mig för att vara hypoman och det är jag INTE. Jag kastar grejer och säger att jag ska försvinna ur hennes liv och då därifrån. Hon säger: Sätt dig ner!!! Och jag gör det till slut. Efter mycket hit och dit är det väl bara att erkänna att det gått snett den är gången också. Jag snedtänder på ECT.

Dilemmat: Få ECT för att inte åka ner i en djup depression och ta livet av mig - och Å ANDRA sidan bli hypoman efter varje gång.

Idag hade terapeuten ringt till min läkare för att diskutera, och: Så här kan vi inte ha det, vi måste ändra på dina mediciner (=Zyprexa), så snart du kommer hem från USA så ska du träffa läkaren. Tills dess får du knapra Oxascand.

Jag ska ta Oxascand i kväll. Jag är ensam och tokig.

Trött idag

Inte så konstigt efter en förmiddag med ECT. Seg och trött. Det var jobbigt med att sätta nål, det har det varit hela veckan pga olika blodprov jag har tagit, och jag måste gå i morgon också för ytterligare blodprov. När jag satt och väntade på att få komma in till ECT´n så kom min läkare förbi. Hon stannade och kom och satte sig bredvid mig och så pratade vi en stund. Jag tyckte det var så fint gjort, hon skulle lika gärna ha kunnat gå vidare. Hon är en klok människa. Att hon dessutom kommer ihåg mina mediciner och diagnoser bara så där, det är helt otroligt. Jag berättade för henne hur mycket jag tyckte om ECT som behandling.

Timmarna efter ECT gör att man är helt "lost" i huvudet, jag kommer inte ihåg nånting, jag mår bara bra. Det känns så skönt.

Jag gick ut en liten stund här hemma efteråt, var tvungen att få lite frisk luft, det kändes som att hjärnan behövde "vädras" lite efter ECT....

Snart är det bara en vecka kvar tills vi ska åka till USA, för nu ser det väl ut som att askan från Island ger med sig. Jag provade lite kläder här förut, min klänning med kavaj, det passade bra så jag behöver inte tänka på att jag måste köpa något nytt. Däremot ska jag fixa till håret, det var jättelänge sedan och jag fick en smärre chock när jag hörde vad det kostade - flera hundra - men det får det vara värt, jag måste snygga till mig lite nu när jag ska "amerikanisera" mig.

Min dotter har sökt 70 jobb till sommaren och 2!!! har svarat, varav den ena var väldigt lockande. Jag blev jätteglad, så roligt, jag hoppas det motsvarar förväntningarna och att hon tar jobbet. Det är inte kul att gå hemma hela sommaren. Inte för någon av oss.

Nu ska det grejas lite i köket har jag tänkt - god kväll på er alla!

Söndag

Täppt i näsan är det, men känner mig inte sjuk. Jag har varit ute och gått och försökt inte tänka så mycket. Min man var ivrig på att diskutera mig och mina demoner men jag orkade knappt svara. Jag vet inte vad jag ska säga. Det känns uppgivet. Vi pratade lite om mitt jobb och de nya kraven som kommer att ställas på mig, och jag blir bara så ledsen. Jag undrar hur jag hade mått om jag inte fick min lilla dos ECT varannan vecka.