Allt är bara märkligt och jag vägrar inse att det är så som de säger..... Alltså - ECT i onsdags och efteråt är jag behagligt trött men ändå livsglad i alla fall. Pratat med läkaren och allt var ok tyckte jag. Sedan åter till jobbet på torsdagen och är mycket livsglad och munter, några säger att de tycker det är så roligt med mig eftersom jag ler med ögonen och det brukar jag annars inte göra. Att jag är sprudlande. Men jag vill inte höra på det örat utan fortsätter min roliga dag på jobbet. Sen att jag knappt kan sitta still och inte komma ihåg vad arbetskamraterna heter, det är en annan sak.
Sen går jag till min älskade terapeut och då bryter det stora GRÄLET ut. Hon anklagar mig för att vara hypoman och det är jag INTE. Jag kastar grejer och säger att jag ska försvinna ur hennes liv och då därifrån. Hon säger: Sätt dig ner!!! Och jag gör det till slut. Efter mycket hit och dit är det väl bara att erkänna att det gått snett den är gången också. Jag snedtänder på ECT.
Dilemmat: Få ECT för att inte åka ner i en djup depression och ta livet av mig - och Å ANDRA sidan bli hypoman efter varje gång.
Idag hade terapeuten ringt till min läkare för att diskutera, och: Så här kan vi inte ha det, vi måste ändra på dina mediciner (=Zyprexa), så snart du kommer hem från USA så ska du träffa läkaren. Tills dess får du knapra Oxascand.
Jag ska ta Oxascand i kväll. Jag är ensam och tokig.
2 kommentarer:
Frågan är om det är så jäkla illa att vara tokig. Det kan ju trots allt vara ganska fantastiskt ibland. :) Fast å andra sidan - vad har jag för rätt att uttala mig? Jag är ju tokig jag också.
Själv skulle jag nog hellre riskera hypomani än att förevigt vara kvar i depression. Men det är ju bara jag det...
Kram!
Du har så rätt så rätt, det kan vara ganska fantastiskt att vara tokig ett tag. Ett tag....
Förra gången kontaktade jag tidningen för en artikel om idrott och kost. Som om jag visste nåt om det????. DET var inte lika smart. Kram!
Skicka en kommentar