Hon ringer mig, jag ser att det är hon på nummerpresentatören, jag vill inte prata, jag håller för öronen och låter högt, jag vill inte prata. Telefonen tystnar efter ett tag, och jag fylls med ångest. Efter ett tag ringer jag upp henne. Hon låter glad när hon svarar. Vi pratar om alldagliga saker. Vi ska åka till USA tillsammans. Hon, jag och min man. Jag vill inte åka.
Hon vill vara min mamma. Hon ÄR min mamma men vi är på kollisionskurs. Vi är artiga mot varandra. Hon vill vara nära. Jag kan inte det. För mycket emellan oss. Så är det. Jag skulle ha velat ha en mamma. En som höll mig uppe när jag är nere. Men det går inte. Detta är vad som bjuds.
Min man är borta. Han kommer snart hem. Jag är fylld av ångest. Jag vill inte åka. Jag vill vara här. Jag vill inte vara här heller förresten. Inte ens min älskade terapeut kan hjälpa mig. Jag MÅSTE åka.
Och så måste jag fråga läkaren om ett intyg för alla mediciner jag ska ta med mig till USA. Jag tror inte det behövs och jag hatar att behöva besvära om en sån tråkig sak. Vilken läkare tycker det är roligt att diktera ett intyg på engelska? "To whom it may concern" "This is to certify that.... Jag vill inte besvära.
2 kommentarer:
Tänk att du inte besvärar, utan tänk istället att det är din rättighet som patient att få hjälp med vissa saker. Det är läkarens skyldighet att se till att du får med dig ett intyg. Men jag håller ändå med dig...det är svårt att ställa krav och be om saker utan att känna sig jobbig :S / Lillamy!
Tack för att du lämnat en kommentar! Jag ska försöka gaska upp mig och kontakta läkaren i morrn. Kram!
Skicka en kommentar