För att inte hetsäta har jag gjort matschema med tider. Det hjälper mig, står det inte på schemat när och vad jag ska äta, så ska jag inte göra det heller. Och inte hetsäta äpplen.

Mitt tvångsmässiga beteende har utökats på sistone. I tillägg till allt annat jag håller på med har jag nu börjat att hela tiden tvivla på att jag kommer ihåg och gör saker rätt. Det är ett ständigt: Har jag låst? Har jag öppnat? Har jag stängt? Är det något jag har glömt? Var det idag? Var det imorgon? Och så ständigt kontrollera flera gånger. Titta om låset är stängt, för att om 10 minuter undra om jag verkligen hade stängt.

Vardagen är som ett frågeformulär. Idag kommer arbetsterapeuten, ska försöka prata med henne. Var det idag hon skulle komma? Var det i morgon? Kl 14? Kl 15. Kolla almanackan. Kanske står det fel där? Kanske var det inte 15? Kanske var det 14?

Jag har fått nytt schema på jobbet i och med min höjning av sjukskrivningsprocenten, och börjar därför kl 12 idag. Var lite rastlös och gick en sväng i skogen. Lyssnade på musik och började tänka på hur det var när jag gick i högstadiet/gymnasiet. Jag var en riktig rockbrud, utmanande, med tighta byxor (Levis), urringat och flörtig, lyssnade på rock, var med de tuffa grabbarna, drack öl och sprit. Jag kunde få vem som helst men ratade de flesta. Det skojiga var att få se hur många som nappade på mitt spel - och sen gick jag. Som en tävling. Den bruden är nog borta för länge sedan och tur är väl det, men jag tänkte på att detta på något sätt bör klassas som självdestruktivt, att sälja mig så billigt - att vara ett sexsymbol - och att bakom allt detta så fanns jag - en ledsen själ med självförakt. Sedan blev jag psykiskt dålig, och allt detta försvann i ett avlopp.

Igår var en vansinnig dag. Kom hem kl 15 och var så orolig och stressad, har ingen aning varför. Gick omkring här hemmaa runt, runt och hade hög puls. Hetsåt russin. (!) Så kom min man hem och då öppnade jag godispåsen och vräkte i mig alltihop. Tog två Oxascand och lugnade ner mig sen. Och så får man dåligt samvete och ångest av att jag ätit godiset som jag var så sugen på. Aldrig blir det bra.

Nu sitter jag här och känner igen mig i spegeln, håret är mörkt igen - thank god - mardrömmen är över. Hår är viktigt även om det är ytligt. Men va dyrt, jag höll på att ramla baklänges när frissan sa summan. HUR kan det bli så dyrt och inga protesterar? Kan man ta vilket som helst pris? Och om de höjer igen - är det bara att hålla käften och betala då också? Mitt besök kostade 1250,- och det var bara färg. Sen kan ni ju tänka er hur mycket jag fått betala för mitt lilla maniska tillstånd och hur ARG min man är på mig när det gäller detta? Jag är helt pank nu, har inte råd med någonting. Men FIN är jag ju.....

Jag har sovit i 11 timmar - jag blir helt utslagen av vissa mediciner jag tar, men nu sitter jag här och har hela huset för mig själv, min man är ute på nåt idrottsevenemang. Har ätit frukost och läst delar av DN, känner mig lite rastlös och stressad, vet inte varför. Men kunde koncentrera mig på en artikel i DN av Ann Heberlein och tankarn gick direkt på mig som litet barn, ja eller hela livet egentligen. Min strävan efter att bli älskad för den jag är. Min relation till min mor. Här kommer något från artikeln:

"Vi lär oss underkastelse från barnsben. Det lilla barnet lär sig att lyda, får beröm när hon fogar sig efter den vuxne, utesluts och bestraffas när hon är olydig. Att underkasta sig den andres vilja är ett accepterat sätt att få erkännnande. Underkastelse tycks vara att föredra framför att bli övergiven, viljan att tillfredställa den andres nycker oändlig .Drivna av kronisk rädsla för ensamhet och förlust strävar människan efter att uppgi i ett vi, att förenas med den andra för alltid."

Det här är min kamp. Mitt livs kamp. Att leva med en narcissistisk mor och min strävan efter ovillkorlig kärlek. Jag får bara kärlek om jag gör som hon säger. Därför gör jag som hon säger. Och föraktar mig själv för det. Ett hat mot mig själv.

Lördag förmiddag och jag är lite stressad och nervös - ska alldeles strax cykla till pendeln för att ta mig till staden. Jag blir nervös av att ge mig iväg så här.På en lördag. Trivs ju bäst här hemma. Men idag ska jag till frissan för tusende gången och jag hoppas att det blir vällyckat den här gången. När jag var manisk förra gången sprang jag till olika frisörer många gånger och förlorade en hel del pengar och det enda som skedde var att håret blev mer och mer rött för varje gång de försökte göra något. Till slut gav jag upp - men idag är jag i normalt stämningsläge och vill VÄLDIGT gärna att frissan ska lyckas ge mig tillbaka mitt mörka hår. Annars blir jag LEDSEN!

Efter frissabesöket är det dags att träffa sonen för en fika, jag är väl väldigt hungrig efter frissabesöket kan jag tänka. Man sitter där i frissastolen och läser Se&Hör och Damernas och är hungrig och vill bara därifrån. Det är faktiskt väldigt tråkigt att måste sitta där, jag blir hur rastlös som helst.
Träff med sonen ska bli trevligt, det är länge sedan jag såg honom, han har börjat på universitetet och jag hoppas att han ska klara av det även om det är tufft. Mammas pojk.....:)

Nej så ska jag inte säga. Han är en vuxen man. Så ska jag tänka.

Så hej svejs på er alla...:)

Vill skriva några ord. Jag är tillbaka i cyberspace igen, men får inte vara ute på Internet för ofta och för mycket. Det har varit turbulenta dagar för mig, men känner idag att jag är starkare igen. Glad över att dr P övertalat mig att använda sjukskrivningen hon skrev i augusti som jag inte utnyttjat. Nu känns det som att jag är redo att vara ytterligare 25 % sjukskriven. Jag är så trött - troligen en blandning av alla medicinerna, diagnoserna, arbetet, jag hoppas att jag ska må bättre nu när jag får vila, inte bara fysiskt men även mentalt förstås.

Jag är mycket ostabil, jag går omkring och känner mig virrig, snurrig, mycket ångest, glömska, det är som om min hjärna är opålitlig. Ibland känner jag inte igen mig själv. Hjärnan lever ett eget liv och ibland blir jag överraskad över tankarna och känslorna som kommer som ovälkomna blixtar, flash och så förbi.

Uppehåll

Jag mår dåligt av att blogga just nu, tar en paus och återkommer när jag mår bra igen.

Idag har jag pratat med min lillasyster, på telefon, hon bor 80 mil bort. Jag kände mig lite rörd och lite ledsen eftersom jag knappt har någon kontakt med henne efter att jag blev sjuk. Vi var tysta någon liten stund, och jag hörde att även hon var rörd, vi älskar ju varann så mycket. Till jul ska vi åka till våra föräldrar och träffa varandra igen. Det ska bli så fint att se henne igen!! Kram på dig lillasyster! Det var så mycket som hände när vi växte upp, och jag var så sjuk och ingen visste hur de skulle handskas med mig. När vi nu träffas ska vi inte prata om det som varit, utan träffas och ha trevligt. Eller inte. En del av mig vill prata om det som varit också. Det har hänt så mycket som jag skulle vilja berätta om. Så jag är lite tveksam till hur jag ska ha det. Att jag får berätta och hon ska veta, det blir som en slags bekräftelse för mig, att hon vet.

Jag har så lust att göra mig illa igen. Imorgon är jag ensam hela dagen, det är som ett gift, jag kan inte glömma. Jag måste. Känslor som måste ut. Vad ska jag annars göra med dem?