Idag har jag pratat med min lillasyster, på telefon, hon bor 80 mil bort. Jag kände mig lite rörd och lite ledsen eftersom jag knappt har någon kontakt med henne efter att jag blev sjuk. Vi var tysta någon liten stund, och jag hörde att även hon var rörd, vi älskar ju varann så mycket. Till jul ska vi åka till våra föräldrar och träffa varandra igen. Det ska bli så fint att se henne igen!! Kram på dig lillasyster! Det var så mycket som hände när vi växte upp, och jag var så sjuk och ingen visste hur de skulle handskas med mig. När vi nu träffas ska vi inte prata om det som varit, utan träffas och ha trevligt. Eller inte. En del av mig vill prata om det som varit också. Det har hänt så mycket som jag skulle vilja berätta om. Så jag är lite tveksam till hur jag ska ha det. Att jag får berätta och hon ska veta, det blir som en slags bekräftelse för mig, att hon vet.
Jag har så lust att göra mig illa igen. Imorgon är jag ensam hela dagen, det är som ett gift, jag kan inte glömma. Jag måste. Känslor som måste ut. Vad ska jag annars göra med dem?
3 kommentarer:
Jag förstår att hur starkt behov att skada sig själv kan vara. jag tänker inte komma med några pekpinnar, jag hoppas bara att du inte ska behöva känna så.
Kram!
Charlyene: Jag ska försöka att låta bli men det är som att ha en röst i huvudet som hela tiden pockar på "gör det, gör det", ska försöka hitta på andra saker, hålla mig sysselsatt.
Men skrik. Slåss. Spring. Få blodsmak i munnen.
Ja... det är så lätt att tipsa andra. Men...svårare är att själv låta bli.
Hoppas du kan klara dig utan och hitta ett alternativ.
Skicka en kommentar