Nu sitter jag här och känner igen mig i spegeln, håret är mörkt igen - thank god - mardrömmen är över. Hår är viktigt även om det är ytligt. Men va dyrt, jag höll på att ramla baklänges när frissan sa summan. HUR kan det bli så dyrt och inga protesterar? Kan man ta vilket som helst pris? Och om de höjer igen - är det bara att hålla käften och betala då också? Mitt besök kostade 1250,- och det var bara färg. Sen kan ni ju tänka er hur mycket jag fått betala för mitt lilla maniska tillstånd och hur ARG min man är på mig när det gäller detta? Jag är helt pank nu, har inte råd med någonting. Men FIN är jag ju.....
Jag har sovit i 11 timmar - jag blir helt utslagen av vissa mediciner jag tar, men nu sitter jag här och har hela huset för mig själv, min man är ute på nåt idrottsevenemang. Har ätit frukost och läst delar av DN, känner mig lite rastlös och stressad, vet inte varför. Men kunde koncentrera mig på en artikel i DN av Ann Heberlein och tankarn gick direkt på mig som litet barn, ja eller hela livet egentligen. Min strävan efter att bli älskad för den jag är. Min relation till min mor. Här kommer något från artikeln:
"Vi lär oss underkastelse från barnsben. Det lilla barnet lär sig att lyda, får beröm när hon fogar sig efter den vuxne, utesluts och bestraffas när hon är olydig. Att underkasta sig den andres vilja är ett accepterat sätt att få erkännnande. Underkastelse tycks vara att föredra framför att bli övergiven, viljan att tillfredställa den andres nycker oändlig .Drivna av kronisk rädsla för ensamhet och förlust strävar människan efter att uppgi i ett vi, att förenas med den andra för alltid."
Det här är min kamp. Mitt livs kamp. Att leva med en narcissistisk mor och min strävan efter ovillkorlig kärlek. Jag får bara kärlek om jag gör som hon säger. Därför gör jag som hon säger. Och föraktar mig själv för det. Ett hat mot mig själv.
6 kommentarer:
Jag undrade en gång om inte min mamma var narcssistisk, men jag tror inte det, hon är nog bara jävligt störd. Jag orkar inte riktigt med att försöka ha en nära relation till henne längre, jag vill inte. Jag vill inte ha en nära relation till någon i min familj för jag är inte som dom. Det försöker E banka in i mitt huvud också, att jag ska försöka ha dom på lite avstånd. I och med att jag lever själv så är det så svårt ib land, hade nog varit enklare om jag haft egen familj. Men ah, jag klarar mig själv också. Hoppas du har en bra helg.
Många kramar
Inte är det så konstigt kanske men sorgligt ändå att vi präglas så starkt av vår barndom, och ska behöva tillbringa stora delar av vårt vuxna liv med att försöka fördriva gamla demoner.
Jag sörjer också vid tanken på vad man själv förorsakat sina barn. Visserligen klarar de sig bra och visar att de tycker om mig, men de har ändå inte alltid haft det lätt, med en instabil mamma och en narcissistisk pappa. Önskar man kunde göra om allting med det man nu vet. Men det går ju inte.
Skönt att du fick ordning på håret åtminstone. Det är svindyrt så man vill ju att det ska bli bra!
Kram!
Föräldrar... Inte det enklaste ämnet i världen. Men det är bra att du har kommit till insikt om detta. Det är första steget mot att bryta ned gamla mönster och blir fri.
Kram!
livets marathon: Jag har verkligen funderat på det här med min mor och hennes narcisstiska uppförande och jag är inte i tvivel på diagnosen. Jag har stora problem med att umgås med henne och har som du bestämt att inte ha någon nära kontakt med henne. Min terapeut tänker samma sak, jag mår bara dåligt att umgås med henne och borde bryta kontakten, men det är svårt. Kram!
Ja att brottas med barndomens demoner gör jag som oftast. Jag har blivit duktigare på att strunta i dem men jag är dålig på det.
Förstår att du har haft det tufft samtidigt som du har haft små barn. Det måste ju ha kostat. Kram till dig!!
Charlyene: Jo jag har kommit till insikt med det ena och det andra och arbetar med det fast det känns som jag står i ständig motvind och inte kommer ur fläcken!
Kram!
Skicka en kommentar