Jag avskyr söndagar. Det är som en lång startsträcka till natt mot måndag. Jag har gått upp i vikt. Jag äter för mycket. Jag är ute och går för långt. Jag är rastlös. Jag är stressad och orolig. Jag är sugen på mer mat. Hela tiden. Jag avskyr söndagar.

Så kommer min son hem, han har varit hos mormor och hämtat hem en svart dunjacka till mig, några veckotidningar och lite mat. Mormor är så snäll. Jag hade verkligen inte råd att köpa någon dunjacka. Så måste jag ringa och tacka. Hon blir glad. Och jag känner mig liten. Men det är priset jag får betala för att få en ny dunjacka. Så jag gör det.

Jag har en trög hjärna. Jag är trög i kroppen. Det är resultatet av alla mediciner jag stoppar i mig. Va ledsen jag blir över det. Kanske måste jag nog köpa mig lite tröst i morgon. Det är en topp jag vill ha. Tror den ska bli min.

Min käre man sliter och jobbar och jag som jobbar halvtid får gå hem efter halva dagen. Jaghör hur han tycker det är orättvist. Men jag kan inte hjälpa det. Jag har jobbat hårt idag, inga pauser, inget prat, jag är en helt osocial varelse som har dragit mig bort från allt och alla på jobbet. De tror nog inte att jag kan prata.

Jag gjorde mig illa idag igen. Det är svårt att förklara, det blir som ett gift, en tvångstanke, en ventil, en utväg, ett straff - you name it. Aldrig mer. Det sa jag förra gången också. Stackars min kropp. Och stackars mig. Jag måste få säga det.

Nu ska jag alldeles strax gå ut en sväng. Det är sol ute och ganska "varmt".

Jag är en envis själ och det är konstigt att jag inte kan utnyttja det när det gäller mitt eget psyke? Kanske för att det är så svårt, mitt psyke alltså. Jag var hos terapeuten igår och vi pratade om saker för tusende gången och jag satt där och tänkte att hon måste ju vara helt urless på att att kvarnen mal så sakta?

Jag storhandlade på en cykel igår. Alltså jag handlade som om jag hade en bil som stod där utanför redo att ta alla mina kassar. Jag hade ingen bil utan en cykel som jag hängde alla varorna på. Så jävla envis, jag bara SKULLE hem. Efter mycket slit kom jag hem till slut och fingrarna var sedan länge blodfattiga och blå.

Då kan jag minsann, men när det gäller t ex att slappna av inför tanken på att jag ska fortsätta ha kontakt med terapeuten så blir allt så komplicerat även om jag vet att jag är välkommen. Skulle önske jag fick ro i själen att ta det lugnt, slappna av, jag ÄR accepterad, det är ok. Även läkaren tar emot mig och det är ok. Jag avbokade en tid till läkaren förra veckan därför att jag trodde att det säkert var fel och att hon egentligen inte ville ha mig där. Igår fick jag veta att jag absolut inte skulle ha avbokat tiden och nu fick hon ge mig en NY tid. Bara för att jag är så osäker. Så trött jag blir på mig själv.

Har sedan igår mått dåligt fysiskt till och från, yr och energifattig, känner inte igen mig alls faktiskt. Känner mig dränerad på ork och vill bara gå och lägga mig. Jag har varit ute och försökt promenera men det gick dåligt, är så svag. Nu blir det att lägga sig. Samla krafter.

Jag har ännu inte riktigt kommit mig efter läkarbesöket, jag känner mig förvirrad och ensam. Mår inte alls något bra. Jag ska försöka tänka positivt och göra bra saker. Jag var och köpte garn i förrgår så nu blir det halsduk. Ganska trevligt faktiskt, att sticka menar jag. Jag ska försöka tänka positivt på mitt jobb också och igår var jag och köpte en kjol en storlek större än vanligt, helt ok! Ikväll blir det bio, det ska bli trevligt. Försöker se vad livet har att erbjuda - kan det vara något för mig?

Läkarbesök

Igår var det dags för läkarbesök med "min" nya läkare. En ung sådan. Jag var jättenervös innan och höll en låg profil. Berättade att jag mådde bättre efter ECT´n. Han pratade om hur man ska tänka när man har ångest, att bjuda in ångesten, prata med den, vara vän med den och leva med den. Som när man är ute i kvicksand - ju mer man sprattlar och vevar med armarna ju djupare sjunker man. Och några Oxascand ville han inte skriva ut, det gör det hela bara värre sa han. Hjärnan tar stryk och man undviker ångesten som blir än starkare när benzo-effekten försvinner. Han pratade om automatiska tankar/ångest som alla har och så har man extrakänslor som man inte behöver ha och som man borde bli av med. Sen sa han att jag såg fräsch ut.

Efter mötet kände jag mig, ja jag vet inte vad jag ska tänka. Att det som jag tycker är så svårt bara är löjliga tankar som jag inte ska tänka. Att jag ska välkomna min ångest och prata med den "jaha nu är du här igen ångest, men jag bryr mig inte". Kanske kan jag klara av det? Jag ska försöka. Även om det retar mig att jag inte fick några benzo.

Jag får försöka idag, jag har gått upp i vikt och ska inte gå ner. Kanske kan jag tänka att ångesten jag får av det är "jaha nu har jag gått upp i vikt men det gör inget för jag välkomnar mina extrakilon och att jag får ångest av det är helt ok, jag accepterar det".

Jag har min familj runt ikring mig, som ger mig kärlek och värme. Detta med ECT´n igår gör att jag mår ganska bra idag. Jag har varit ute och gått en lång promenad i skogen, solen låg på och det var gudomligt vackert. Sedan låg jag i sängen och småsov en stund och nu har vi precis ätit middag.
Vi har dottern från Lund på besök och jag tvingas till att göra en massa saker jag inte vill, men som är bra för mig, jag vet ju det. Jag skulle ju allra helst vilja ligga här hemma i min ensamhet och småäta. Men icke. Ikväll är det bio, sonen kommer också. Nu måste jag gå och klä på mig nåt vettigt. Och fara iväg.