Tålamod

Den här veckan har jag kämpat mot min ätstörning. Jag bestämde mig bara för att inte motionera. Jag sa till psyk-folket att nu ska jag klara det. Så jag har hållit mig inomhus hela veckan. Varit sträng och beslutsam. Och jag har klarat det. Hela veckan lång. Sagt till psyk-folket att nu fixar jag det här!! Och jag har klarat det. Tills idag. Hela min kropp ÅNGESTFYLLD. Så jag var ute i stormen. En gång. Och ska gå en gång till. Det känns som en besvikelse. Jag vet inte om jag kommer att berätta det för psyk-folket i morgon. När jag ska dit. Jag sitter här och är orolig och rädd och kliar sönder mina ärr.

Jag pratade med min dotter igår kväll. Hon bor för tillfället i USA - ja jag är inte så gammal - men fick barn när jag var barn. Det har funkat jättebra. För tillfället är hon min mamma. Jag frågade henne vad hon ska göra när hon kommer hem till sommaren. Det har hon berättat MÅNGA gånger för mig. Och jag KOM-INTE-IHÅG!!!! Jo, jag har problem med minnet. Stora problem. Priset jag får betala pga ECT. Det gör mig ledsen. Kanske är det dags att sluta få ECT? Min dotter sa: men mamma!!! Det har ju jag sagt många gånger! Det vet du ju!! Och jag får förklara att jag tappar ord, inte kommer ihåg vad folk har sagt och gjort.

Hur ska jag ta mig till jobbet i morgon? Pendeln har varit avstängd halva dagen idag och jag undrar hur det blir i morgon? Kanske lika bra att jag inte tar mig till jobbet, jag var aningen hypoman förra veckan och råkade göra en del dumt. Det får jag betala för i morgon. Psyk-folket har sagt att jag måste rensa upp i det i morgon. Jag bad om att få bli min chefs assistent. Jag bad om att bli fack-bas. Och jag kommer inte ihåg allt jag pysslade med. Ett antal Oxascand tog udden av det värsta. Jag vet ju hur jag ska göra.