Fredagsvila

Jag är tillbaka här igen, har vaknat upp efter ECT´n i onsdags, det tar ett par dagar innan jag blir pigg i huvudet igen. Man blir ju påverkad av det, men mest påverkad blir man ju av narkosen. Jag är stel och har träningsvärk i överkroppen pga ECT´n. Manin jag hade försvann med ECT´n, jag är nu balancerad och lugn.
Jag är ensam ikväll, min man jobbar sent, han kommer väl hem när jag sover, perfekt till nattsändningen från OS på tv.
Idag hade jag tagit semester, skulle egentligen till frisören, men det blev inget av eftersom det blev för dyrt. Jag tog mig en sväng på stan istället, åt lunch (varm!! hurra!!) och köpte en tröja. Kände mig rätt nöjd. Pratade med min kära terapeut på förmiddagen och stämde av läget, det kändes bra, jag tycker så mycket om henne. Jag sa till min man igår att hon ÄR min mamma for mig, det enda jag inte är överens med henne om är att hon vill att jag ska ta Zyprexa, det vill inte jag. Hon menar att jag inte får tillräckligt skydd med mina andra mediciner och att det bara är Zyprexa som är tillräckligt bra för mig. Jag har ju stora svårigheter med att acceptera den medicinen. Min läkare är forskningsledig så det blir inga medicinändringar förrän hon är tillbaka vecka 11. Hurra.
Jag hade ett artigt samtal med min mor, så där fejkat låtsats jätte-fin-mamma-dotter-relation, men nu har jag gjort det, så får det vara bra för den här helgen.
Var och besökte min kompis på psyk igår, hon var inlagd igen, det var intressant. Jag satt mest och var glad över att jag inte låg inne på sjukhuset. Så trångt, så mörkt, så gammalt, så trist. Och så har de precis fått veta att de miljonerna de skulle få till nytt psyk-hus inte blir av. Det är en skam. Jag undrar om de hade resonerat likadant om de hade någon anhörig som låg inne?? Usch, jag har inget vettigt att säga till min kompis, bara säga att jag tänker på henne och ge henne en kram. Och hålla tummarna för att jag aldrig själv hamnar där igen.