Inte ensam om såret längre, delat med mig till mannen, han blev bedrövad och ledsen. Och jag kunde inte riktigt förklara varför jag hade gjort mig illa. Det går inte att förklara. Men det är jag som får sitta där med mina ärr. Mitt val. Min dotter påpekar ofta att "alla har ett val" och att jag får stå för det jag gör. Ibland håller jag med, men ibland tycker jag inte att jag riktigt har ett val. Eller inte. Jag vet inte. Men jag vill inte att andra ska skuldbelägga mig för det jag gör. Om man skär sig kraftigt, så mår man inte bra. Ibland äter ångesten på mig. Tar stora tuggor och glufsar i sig och jag sitter mitt i och gråter och försöker rymma bort. Hitta lindring. Utväg.