I brist på annat städade jag förrådet och badrummet. Efteråt var jag stum av förundran. Hade jag verkligen orkat allt detta?? Sedan åkte jag till jobbet där arbetet svämde över och jag var åter stum av förundran hur jag skulle orka ta itu med allt detta? Tog en kopp kaffe i all ensamhet i personalrummet, arbetslusten hade försvunnit nån annanstans. Sedan kom ångesten på besök. Mådde/mår dåligt och vet inte hur jag ska överleva. Besök till fru doktor på fredag. Allt bygger upp sig. Ska vara ärlig mot fru doktor. Törs inte berätta för mannen min. Ska inte göra mig illa. Hur ska jag klara av vardagen? Allt är så svårt och jag har inga svar när kuratorn ställer mig mot väggen i morgon. Jag blir svar skyldig. Och jag hör hur hon kräver av mig att jag ska skärpa mig annars vill jag inte ha med dig att göra. Jag är rädd. Jag känner mig så ensam. Ta mig härifrån.