Var på stan med min dotter. Det skulle jag inte gjort. Gick i affärer med henne och tittade på kläder. Jag blev sugen på ett par byxor förstås - som jag inte har råd med. Deprimerande att bara få gå därifrån. Känner mig som en fattiglus. Måste klara av ekonomin tills lön den 25. Bara måste det.
Städade sonens lägenhet, kändes lite taskigt fast bra. Jag tycker om att städa. Det skingrar tankarna och det är något praktiskt att hålla på med. Skura och skrubba.
Var ute och gick en promenad i morse, gick väldigt fort. Drömde om att läkaren skulle ringa om provsvaret på födelsemärket. Men icke. Däremot ringde min terapeut, hon kommer hem till mig i morgon. Jag känner mig låg och trött för tillfället. Eftermiddagarna och kvällarna är värst. Jag har ångest och mår inte bra alls. Jag har svårt för att prata och inget tycks vara kul längre.
tisdag 11 augusti 2009
måndag 10 augusti 2009
Måndag
Känner mig helt tom i huvudet, jag har redan glömt vad jag gjorde i morse. Jag glömmer väldigt mycket nu för tiden, jag skyller på pillerna.
Jag var på apoteket och hämtade ut medicin - inte den dyra sorten som tur är - är jättefattig just nu. Men jag hörde mig för hur jag ska göra om jag inte har råd till medicin till 1900 och 2000 kronor. Om jag måste hämta innan lön får jag ta det på avbetalning.
Sedan tog jag tåget in till stan och hängde upp nya gardiner i min sons lägenhet (jag städade inte fast det kliade i fingrarna), det blev riktigt bra. Han hade fest i helgen och det var säkert 500 burkar här och där. Det var nästan så han ångrade att han hade haft fest sa han, eftersom det blev så stökigt efteråt. Jaså minsann - han lär sig....
Min dotter och jag är ensamma hemma i kväll, jag är orolig som vanligt, vet inte varför, mest som en slags panikkänsla med ångest i magen, om nån fattar vad jag menar. Ska väl ta ett litet gyllene piller om ett tag för att må bättre. Vi ska titta på nåt kul på tv, inte mycket annat att hitta på när det plötsligt blev tråkigt väder. Jag har vilodag idag och ska inte ut nån stans. Det ska jag klara av.
Min man jobbar borta i kväll och kommer hem kl 23, för sent tycker jag. Jag gillar inte när han inte är hemma. Tänk så sammansvetsade vi är, jag och min man. Jag är helt beroende av honom, hans närhet, kramar och snälla ord. På ett barnsligt sätt vill jag mest att han ska vara hemma på kvällarna, det blir så oroligt annars. Otryggt. Han är allt för mig. Det trygga hållpunktet i all röra. Att han står ut. Det fattar inte jag.
Jag var på apoteket och hämtade ut medicin - inte den dyra sorten som tur är - är jättefattig just nu. Men jag hörde mig för hur jag ska göra om jag inte har råd till medicin till 1900 och 2000 kronor. Om jag måste hämta innan lön får jag ta det på avbetalning.
Sedan tog jag tåget in till stan och hängde upp nya gardiner i min sons lägenhet (jag städade inte fast det kliade i fingrarna), det blev riktigt bra. Han hade fest i helgen och det var säkert 500 burkar här och där. Det var nästan så han ångrade att han hade haft fest sa han, eftersom det blev så stökigt efteråt. Jaså minsann - han lär sig....
Min dotter och jag är ensamma hemma i kväll, jag är orolig som vanligt, vet inte varför, mest som en slags panikkänsla med ångest i magen, om nån fattar vad jag menar. Ska väl ta ett litet gyllene piller om ett tag för att må bättre. Vi ska titta på nåt kul på tv, inte mycket annat att hitta på när det plötsligt blev tråkigt väder. Jag har vilodag idag och ska inte ut nån stans. Det ska jag klara av.
Min man jobbar borta i kväll och kommer hem kl 23, för sent tycker jag. Jag gillar inte när han inte är hemma. Tänk så sammansvetsade vi är, jag och min man. Jag är helt beroende av honom, hans närhet, kramar och snälla ord. På ett barnsligt sätt vill jag mest att han ska vara hemma på kvällarna, det blir så oroligt annars. Otryggt. Han är allt för mig. Det trygga hållpunktet i all röra. Att han står ut. Det fattar inte jag.
lördag 8 augusti 2009
Whatever
Idag har jag ätit bra. Nu är jag botad! Nu kan jag säga till terapeuten på måndag att nu kan vi släppa den frågan. I´m cured. Jag vill ha medalj.
Ibland blir det svårt när man visar upp en bild för omgivningen, och en för sin familj. Den enda som vet det mesta om mina demoner är ju min läkare och terapeut. Jag skulle nog skrämma iväg både den ena och den andra om jag sa allt jag tänkte på.
Mina tankar och mina demoner försvinner inte, de flyger inte iväg, jag lär mig bara att hantera dem. Precis som jag gör på köpcentret. Jag lär mig hantera demonerna som plågar mig. Jag är rädd för all stress som finns i köpcentret, alla människor, jag är rädd jag ska tappa bort mig själv, är rädd för att jag ska försvinna bland alla hyllorna, att jag ska bli galen, att maten ska ta mig och drunkna mig.
Om jag berättar för terapeuten hur jag mår så låter det är ok, för terapeuten förstår att man kan må så här fastän man är 42 år. Att fobier och tvång finns även om åren går. Jag kan inte hjälpa det, jag är 42 år och är rädd för brödavdelningen.
Min hjärna är ett bräckligt organ som trasslar till det för mig väldigt ofta. Jag tror inte det går att "laga", jag får använda min terapeut och läkare som ett par kryckor så stapplar jag mig igenom livet så gott som det går.
Ikväll är jag ånyo ångestfylld, kan inte sitta still och är jätteorolig. Jag tar en benso och hoppas det ska lugna sig. Jag säger inget till min man, han blir bara orolig och det orkar jag inte med. Och så oroar jag mig för att jag ska bli beroende. Det finns liksom ALLTID något att oroa sig för....hjälp!
Ibland blir det svårt när man visar upp en bild för omgivningen, och en för sin familj. Den enda som vet det mesta om mina demoner är ju min läkare och terapeut. Jag skulle nog skrämma iväg både den ena och den andra om jag sa allt jag tänkte på.
Mina tankar och mina demoner försvinner inte, de flyger inte iväg, jag lär mig bara att hantera dem. Precis som jag gör på köpcentret. Jag lär mig hantera demonerna som plågar mig. Jag är rädd för all stress som finns i köpcentret, alla människor, jag är rädd jag ska tappa bort mig själv, är rädd för att jag ska försvinna bland alla hyllorna, att jag ska bli galen, att maten ska ta mig och drunkna mig.
Om jag berättar för terapeuten hur jag mår så låter det är ok, för terapeuten förstår att man kan må så här fastän man är 42 år. Att fobier och tvång finns även om åren går. Jag kan inte hjälpa det, jag är 42 år och är rädd för brödavdelningen.
Min hjärna är ett bräckligt organ som trasslar till det för mig väldigt ofta. Jag tror inte det går att "laga", jag får använda min terapeut och läkare som ett par kryckor så stapplar jag mig igenom livet så gott som det går.
Ikväll är jag ånyo ångestfylld, kan inte sitta still och är jätteorolig. Jag tar en benso och hoppas det ska lugna sig. Jag säger inget till min man, han blir bara orolig och det orkar jag inte med. Och så oroar jag mig för att jag ska bli beroende. Det finns liksom ALLTID något att oroa sig för....hjälp!
fredag 7 augusti 2009
Skönt till slut
Ja, till slut blev det skönt att sitta på altan, det har varit allt annat än kallt idag, och så har det väl varit i hela Sverige också.
Idag har jag varit på stormarknaden med min terapeut, vi har övat på att handla i affär, det låter helt sjukt och det kanske det är också. Min man hatar att jag åker dit, han tycker inte om idéen, och han tycker inte om terapeuten. Jag känner mig fånig, jag är snart 43 år och kan inte åka och handla ensam. Hur pinsamt är det??? Sen är det så att han inte vet hur dåligt jag egentligen mår, för att jag inte berättar hela sanningen för honom. Men i allafall, jag var där nån timme idag, det gick väldigt bra den här gången, jag är nöjd och min terapeut var nöjd.
Sen har jag varit ute på promenad i 1½ timme och inte skött matintaget som jag ska. Jag VET att det är löjligt och att de som ska hjälpa mig snart ger upp, alltså - varför ska de ge järnet för mig när jag är helt omöjlig att hantera?
Nog om mitt jävla trasiga psyke - nu är det kväll, vi har fikat och sen är det film-tajm, det ska bli så skönt att få sitta ner och bli underhållen ett tag, glömma all skit.
I morse vaknade jag tusen gånger och låg och vred mig av och an, drömde om psyk öppenvård som inte ville veta av mig, det var faktiskt en hemsk känsla, jag var som osynlig. Jag kan säkert analysera denna dröm i tusen bitar, men det ska jag inte göra, för det är pinsamt om det kommer fram att jag egentligen inte klarar mig utan psykvården, alltså jag är ju så gammal nu! Skulle sola mig i dag och det är på kroppen man ser det - sönderfallet alltså - huden på insidan av benet hänger, huden på överarmarna hänger... etc, etc. Det går bara nerför.
Nej nu får jag ge mig i min självömkan, jag önskar er en trevlig helg!!
Idag har jag varit på stormarknaden med min terapeut, vi har övat på att handla i affär, det låter helt sjukt och det kanske det är också. Min man hatar att jag åker dit, han tycker inte om idéen, och han tycker inte om terapeuten. Jag känner mig fånig, jag är snart 43 år och kan inte åka och handla ensam. Hur pinsamt är det??? Sen är det så att han inte vet hur dåligt jag egentligen mår, för att jag inte berättar hela sanningen för honom. Men i allafall, jag var där nån timme idag, det gick väldigt bra den här gången, jag är nöjd och min terapeut var nöjd.
Sen har jag varit ute på promenad i 1½ timme och inte skött matintaget som jag ska. Jag VET att det är löjligt och att de som ska hjälpa mig snart ger upp, alltså - varför ska de ge järnet för mig när jag är helt omöjlig att hantera?
Nog om mitt jävla trasiga psyke - nu är det kväll, vi har fikat och sen är det film-tajm, det ska bli så skönt att få sitta ner och bli underhållen ett tag, glömma all skit.
I morse vaknade jag tusen gånger och låg och vred mig av och an, drömde om psyk öppenvård som inte ville veta av mig, det var faktiskt en hemsk känsla, jag var som osynlig. Jag kan säkert analysera denna dröm i tusen bitar, men det ska jag inte göra, för det är pinsamt om det kommer fram att jag egentligen inte klarar mig utan psykvården, alltså jag är ju så gammal nu! Skulle sola mig i dag och det är på kroppen man ser det - sönderfallet alltså - huden på insidan av benet hänger, huden på överarmarna hänger... etc, etc. Det går bara nerför.
Nej nu får jag ge mig i min självömkan, jag önskar er en trevlig helg!!
tisdag 4 augusti 2009
Utflykt
Idag har jag varit på utflykt med min dotter på 23. Vi packade korgen med grekiskt lantbröd, mozarella och parmaskinka + en påse bullar och åkte i väg. Vi tog tåget in till stan och gick sedan till stadens å där vi bredde ut filten. Det var verkligen trevligt. Håller på att ramla ner i ett stort svart hål, har svårt att prata och skratta men det hjälpte verkligen att få komma ut och se på vattnet och folk som gick förbi. Det är svårt att ta sig i kragen och ge sig ut när man allra helst vill ligga inne på soffan och stirra.
Det har varit en bra eftermiddag - nåja - så gott som det går. Gjorde middag som jag inte åt av, typiskt, åt knäckebröd och keso i stället. Skulle ju inte göra så men får ta nya tag i morgon! Jag är den födda optimist - ibland.....
Tomorrow kommer min terapeut hit, vi ska göra mat, det blir ju säkert muntert, får anstränga mig då. Hej hopp.
Det har varit en bra eftermiddag - nåja - så gott som det går. Gjorde middag som jag inte åt av, typiskt, åt knäckebröd och keso i stället. Skulle ju inte göra så men får ta nya tag i morgon! Jag är den födda optimist - ibland.....
Tomorrow kommer min terapeut hit, vi ska göra mat, det blir ju säkert muntert, får anstränga mig då. Hej hopp.
måndag 3 augusti 2009
Städa för sonen
Idag har jag gjort det förbjudna - jag har (eftersom jag har nyckel) diskat hos min son då han inte var hemma! Hujeda mej - jag ska lämna ifrån min nyckeln till min man istället så jag inte blir frestad en annan gång....
Annars har jag suttit och gråtit en timme hos terapeuten, det var riktigt dåligt idag. Jag mår bättre nu fast jag inte sitter och skrattar förstås. Så mycket ledsenhet i min lilla kropp. Jag ville ge upp, sa att jag kommer att vara ätstörd resten av livet och att jag inte ville ha någon mer terapi. Min terapeut ville inte att vi skulle ge upp - så jag försöker ett tag till då. Jag är så gammal och har haft ätproblem hela livet och jag tänkte ge upp. Då sa min terapeut att om vi ska jobba med andra saker och jag inte äter så kan vi lika gärna lägga upp alltihop eftersom min hjärna fungerar dåligt om jag inte äter. Jag förstår ju det. Jag kommer ju inte ens ihåg vilken dag det är eller vad jag gjorde i fredags.
Nu borde jag gå och hänga ut tvätten, men då kommer grannen och ska prata (jämnt kommer hon) och det orkar jag inte. Min dotter sitter här och vill prata och jag orkar inte.
Annars har jag suttit och gråtit en timme hos terapeuten, det var riktigt dåligt idag. Jag mår bättre nu fast jag inte sitter och skrattar förstås. Så mycket ledsenhet i min lilla kropp. Jag ville ge upp, sa att jag kommer att vara ätstörd resten av livet och att jag inte ville ha någon mer terapi. Min terapeut ville inte att vi skulle ge upp - så jag försöker ett tag till då. Jag är så gammal och har haft ätproblem hela livet och jag tänkte ge upp. Då sa min terapeut att om vi ska jobba med andra saker och jag inte äter så kan vi lika gärna lägga upp alltihop eftersom min hjärna fungerar dåligt om jag inte äter. Jag förstår ju det. Jag kommer ju inte ens ihåg vilken dag det är eller vad jag gjorde i fredags.
Nu borde jag gå och hänga ut tvätten, men då kommer grannen och ska prata (jämnt kommer hon) och det orkar jag inte. Min dotter sitter här och vill prata och jag orkar inte.
lördag 1 augusti 2009
Flytta
Idag har vår 20-årige son flyttat. Vi har hållit på hela dagen. Jag tog först en runda i spåret och var fit for fight efter det. Vi lyckades bli helt färdiga fram mot kl 16 och då väntade middag hos farmor och farfar. Det känns väldigt märkligt att han nu har flyttat. Hans rum står helt tomt här hemma nu och jag har ångest (givetvis) för allt som kan hända honom nu när han inte bor under mina vingar längre....Men han tyckte ju naturligtvis att det var hur skönt som helst med en egen lägenhet. Riktigt stolt var han.
Det är konstigt när man är helt sysselsatt så hinner man inte tänka på ångest och problem. Det är riktigt skönt faktiskt. Nu fram mot kvällen mår jag sämre igen och har tagit ett litet piller. Det är sån ångest som sticker i en som en kniv, jag har ångest för livet självt. Har inte sagt något till min man om vad jag tänker. Han sitter och njuter med en öl framför tv´n, han är sliten efter flyttdagen. Inte ska jag komma dragandes med ångest hit och dit. I kväll får jag ha den för mig själv. Ångesten alltså.
Det är konstigt när man är helt sysselsatt så hinner man inte tänka på ångest och problem. Det är riktigt skönt faktiskt. Nu fram mot kvällen mår jag sämre igen och har tagit ett litet piller. Det är sån ångest som sticker i en som en kniv, jag har ångest för livet självt. Har inte sagt något till min man om vad jag tänker. Han sitter och njuter med en öl framför tv´n, han är sliten efter flyttdagen. Inte ska jag komma dragandes med ångest hit och dit. I kväll får jag ha den för mig själv. Ångesten alltså.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)