Whatever

Idag har jag ätit bra. Nu är jag botad! Nu kan jag säga till terapeuten på måndag att nu kan vi släppa den frågan. I´m cured. Jag vill ha medalj.

Ibland blir det svårt när man visar upp en bild för omgivningen, och en för sin familj. Den enda som vet det mesta om mina demoner är ju min läkare och terapeut. Jag skulle nog skrämma iväg både den ena och den andra om jag sa allt jag tänkte på.

Mina tankar och mina demoner försvinner inte, de flyger inte iväg, jag lär mig bara att hantera dem. Precis som jag gör på köpcentret. Jag lär mig hantera demonerna som plågar mig. Jag är rädd för all stress som finns i köpcentret, alla människor, jag är rädd jag ska tappa bort mig själv, är rädd för att jag ska försvinna bland alla hyllorna, att jag ska bli galen, att maten ska ta mig och drunkna mig.

Om jag berättar för terapeuten hur jag mår så låter det är ok, för terapeuten förstår att man kan må så här fastän man är 42 år. Att fobier och tvång finns även om åren går. Jag kan inte hjälpa det, jag är 42 år och är rädd för brödavdelningen.

Min hjärna är ett bräckligt organ som trasslar till det för mig väldigt ofta. Jag tror inte det går att "laga", jag får använda min terapeut och läkare som ett par kryckor så stapplar jag mig igenom livet så gott som det går.

Ikväll är jag ånyo ångestfylld, kan inte sitta still och är jätteorolig. Jag tar en benso och hoppas det ska lugna sig. Jag säger inget till min man, han blir bara orolig och det orkar jag inte med. Och så oroar jag mig för att jag ska bli beroende. Det finns liksom ALLTID något att oroa sig för....hjälp!