Idag har vår 20-årige son flyttat. Vi har hållit på hela dagen. Jag tog först en runda i spåret och var fit for fight efter det. Vi lyckades bli helt färdiga fram mot kl 16 och då väntade middag hos farmor och farfar. Det känns väldigt märkligt att han nu har flyttat. Hans rum står helt tomt här hemma nu och jag har ångest (givetvis) för allt som kan hända honom nu när han inte bor under mina vingar längre....Men han tyckte ju naturligtvis att det var hur skönt som helst med en egen lägenhet. Riktigt stolt var han.
Det är konstigt när man är helt sysselsatt så hinner man inte tänka på ångest och problem. Det är riktigt skönt faktiskt. Nu fram mot kvällen mår jag sämre igen och har tagit ett litet piller. Det är sån ångest som sticker i en som en kniv, jag har ångest för livet självt. Har inte sagt något till min man om vad jag tänker. Han sitter och njuter med en öl framför tv´n, han är sliten efter flyttdagen. Inte ska jag komma dragandes med ångest hit och dit. I kväll får jag ha den för mig själv. Ångesten alltså.
2 kommentarer:
Det är en speciell omställning. Nu är jag stolt över mina grabbar (24 och 21), men visst blir det fortfarande samtal av typen "du äter väl ordentligt?" (de lagar nog mer mat än vad jag gör ;) ) Men när man väl har vant sig är det rätt häftigt att ha vuxna barn.
Livsångest... där räcker inga käcka tillrop. Och det är svårt att dela med sig, att formulera sig, att nå fram. Gör man det ändå så kommer skulden över att man förpestar omgivningen. För mig är det inte konstant utan bara periodvis, men är man mitt uppe i det så tycks det ändå oändligt. Jag känner med dig.
Du kan alltid glädja dig över att han kommer att komma när han inte orkar laga mat eller tvätta sin kläder. En mamma som tar hand om honom ibland. Om inte annat kan du ju ringa till honom.
Skicka en kommentar